tryggheten i osäkerheten. säkerheten i rädslan

Allvarligt talat. Det här med att folk har åldersnoja och hatar att fylla år; ibland känner jag bara skärpning. För helvete. Bland de saker jag tycker mest om i det här livet är de stunder av lugn då man ser sin egen utveckling. Och då pratar jag inte om skrivande. Då pratar jag inte om det man åstadkommer. Då pratar jag inte om bröstens utveckling eller någon sorts rynkor under ögonen, fuck that. Vad jag menar är förstås mig som person. Hur jag formas och blir. En vuxen människa, mer och mer för varje dag. Och så mycket mer jämfört med för fem år sen. Jämfört med för ett år sen. Vad har inte hänt, liksom? Hur underbart är det inte att se.

Sluta hylla 20årsdagen. Som om du verkligen ville vara där igen?

Sluta till och med att hylla 25årsdagen.

Som fjortonåring blir du rädd och tänker ska livet alltid vara så här? När händer det, när blir det som jag vill? Tänk om jag aldrig kommer klara av det?
När du är tjugoåtta vet du att du alltid kommer att vara rädd. På sätt och vis. Det kommer alltid att vara så här. Och ändå inte. Tryggheten finns i att du känner igen dig själv i situationen. Du kan ditt eget beteende på dina egna fem fingrar. Tänk om jag aldrig kommer klara av det här? Ja, det är också en rädsla du får leva med. Ingen klarar av det. Alla klarar av det. Allvarligt talat. Du lever alltid ett självmord ifrån lyckan. Du kommer alltid att leva ett leende ifrån misär. Ditt liv och din person fungerar så här. Det är kärlek att veta det. Det kommer med åldern. Och allvarligt talat: det är inget fruktansvärt med det. Det blir bättre. Skärpning.
Ikväll när jag lägger mig är jag kanske ensam och bitter. Eller lycklig och kåt. Inget av det skulle förvåna mig. Jag känner mig. Och jag uppskattar mig. På det sättet är jag inte rädd längre.

Spontanlånade lite böcker på biblan för ett tag sen, det blev en favorit i repris i form av ”Homecomingqueen”, Anna Jörgensdotters gamla debut-diktsamling. Dikter om tonårstiden som väller över av småstads-och åttitalsångest. Ett litet citat därifrån var vad som föranledde den här uppdateringen.

 

”(…)

Jag ramar inte in honom

Jag vet att det bara är en tidsfråga

innan allting förändras

 

Fan också, säger Nina

Fan också, säger jag

Def Leppard sjunger

Badhuset brinner

Jernverket tornar i bakgrunden”

 

 

Översta bilden är från Bekims badrum. Tyckte den passade ihop med texten på nåt fint vis. Boken är utgiven på Albert Bonniers förlag och ska finnas på ditt bibliotek. Om du inte tillhör Malmö, för då finns den hos mig…