För att semestern ska kännas så lång som möjligt är det bra att dela upp den på flera ställen. Del ett utspelar sig i år i Glimminge.
Glass med Emma på Danska glassbaren. Det är samma glassar som när man var liten. Här äter jag Cup Silvia och Emma Cup Marianne. Det finns även Negerkyss att välja på och vill man gå på toaletten kostar det en krona. Du kan inte betala med kort, men har utsikt över Madisons bakgård och får nästintill rysningar av nostalgi.
Häng med familjen Robertsson och Göthberg på stranden. Vicky (vagnen) kan konsten att posa. Vi fångade maneter och la i en hink, jag, hon och Stina, under säkert en halvtimmes tid. Förvånansvärt roligt.
På innergården. Barnen hittade vattensprutor. Det var hyfsat okej ändå, 27 grader i luften liksom.
Bullen. Katten som hoppar upp och lägger sig vid ens huvud när man ska sova. Osäkert om det är kudden eller närheten hon vill åt. Men mysigt är det. 
Kanske min bästa bild på Sofia.
Jag försöker köra samma stil.
Kristoffer hade ont i nacken.
Det är faktiskt obegripligt hur folk kan vilja semestra i Båstad, alltså staden, när Glimminge Plantering finns. En dag gick jag och Emma och badade vid Stora stenen, som vi gjorde när vi var små. Att gå ut i vattnet, hålla kylan borta tills man inte orkar mer (knäna, underlivet, magen). Att dyka, stå på händer, göra baklängesvolt, dyka delfin. Simma sjöjungfrusim. Jag befann mig så mycket mer under vattenytan när jag var liten, än jag gör nu. Bihålorna blir helt chockade av tilltaget och bikinin är inte gjord att dyka med. Det känns sorgligt på riktigt.
*
Min morfar har dött och nu finns det inga kvar av mor- och -farföräldrar. Mormors och morfars hus står öde och jag var där för någon dag sen för att titta om det fanns något jag ville ärva.
Snygg sängstomme.
Tapeter kan man dessvärre inte ärva. Det är något visst med gamla tapeter annars, tycker jag. Och heltäckningsmattor. De tillhör liksom en annan tid, och även om man inte vill gå tillbaka till heltäckningsmatta så gillar jag att gå omkring på den. Lite som de där youghurtförpackningarna som är en portion i varje. Jag köper det inte och jag blir lite sur på folk som köper det, samtidigt som det pinglar i nostalginerven.
Ja, det är mycket nostalgi det handlar om när man är hemma, i Glimminge. Det är därför jag inte kan vara där för länge. Då blir jag femton igen och vägrar ta ansvar och tror att inget av det som hänt i mitt liv har hänt, att det aldrig kommer att hända heller. Att jag inte har utvecklats, att… och det är inget skitsnack om bygden. Det handlar snarare om min hjärnas förmåga att transportera sig. Eller bekvämt luta sig tillbaka och stanna av.
Gamla foton.
När foton tog lång tid, var allvarliga, representabla, vad kommer att leva kvar för eftervärlden nu? Ett par sandiga tår på instagram, en bild på vad vi åt en sommardag 2012.
”Stil” hette mormors garderob med de fina klänningarna, kreationerna. Jodå, hon hade stil, min mormor. Jag var där och tittade efter klänning när det var bal i nian, och just den här hade jag på mig faktiskt. Jag vill minnas en mycket missnöjd kropp, ett ansikte som blivit för runt i pagen, men att det guldiga i klänningen fångades upp av mitt hår. Nu är håret vitt och spretigt, men klänningen funkar fortfarande, som en smäck på min kropp. Det är sånt man inte får säga för då blir folk avis. Det här är faktiskt min mosters klänning, så för säkerhets skull frågade jag henne innan jag tog med mig den. För framtida bröllop (kom igen, gift er nu då!) och galapremiärer.
I Båstad sa Emma ”Ja, det var ju så du alltid tänkte, redan på den tiden. Kommer du ihåg skorna du köpte för att du skulle ha på dig dem när vi gick på strandparty?” Vi var tolv och strandparty var väldigt långt ifrån vår verklighet. Jag tror jag tittade för mycket på Beverly hills 90210. Faktum är att jag fortfarande inte varit på något… jo, förresten. Midsommar 2010. Det var inget.
Fast inte hade jag några esprandillos på mig med höga korksulor.
Den här tog jag inte med mig. Men det är ju kul att modella.
Och dumt att inte prova allt när man ändå är där.
Det är en underlig känsla att gå omkring i ett hus där ingen bor längre. Där de som bott nu är döda, borta, i en annan dimension. Jag minns när vi sprang omkring här och lekte, eller sprang gjorde vi kanske inte så mycket, men ändå. När vi var små. När man hade lackskor med spänne och obekväma strumpbyxor, och morfar tvingade på en den där hårda kramen man aldrig ville ge. I huset med de konstigt luktande toaletterna och govlet som knarrade hela tiden. Hus man återvänder till i tankarna, jag är där då och då, även när jag inte är det.
Sa jag att min mormor hade stil? Och min morfar också för den delen. På lagret invid köket, i det kalla utrymmet där man brukade stå och leta bland gamla tidningar, doften av gammal affär, kyla, instängdhet, låg hattar i massor att imponeras över.
Kanske var mormor den rika hustrun till affärsmannen, han som tog Ica till Västra Karup, han som visade sig ha mycket mer pengar än någon kunnat fantisera om när han dog. Kanske var det viktigt med den fernissade ytan, för att dölja annat som inte var lika klart skinande undertill.
Ska jag vara missnöjd med att jag efter mycket om och men slutligen bara tog med mig den här ovan?
Hade jag bott i ett stort vackert hus hade jag velat ha den här kristallkronan hängande över soffgruppen, och det skulle lätt kunna få vara den här soffgruppen. Borde jag skaffa ett magasin och hyra in mig?
Kommer jag någonsin att bo i ett hus?
När jag var liten och sprang omkring här, tänkte jag då på att jag hade en rik morfar?
Att det här var ett tjusigt hus, att det inte såg ut så här hos alla morfädrar?
Nej. Jag tänkte att det var ett dåligt hus att springa omkring i. Jag föredrog att springa tvärs över vägen hemifrån mig för att leka hos farmor istället. Vi spelade in band när jag sjöng ”Sommarparty på stranden / kom och håll mig i handen!” och så bakade jag pepparkakor som i Klas Klättermus. Eller var jag Pelle Svanslös. Mamma hade sytt en mössa till mig med öron på, och när jag gungade brukade jag säga ”nu gungar jag in i pelle svanslösvärlden!” eller ”nu gungar jag in i klas klättermusvärlden!” Och sen hörde hon inget av mig på ett tag.
Av farmor och farfar har jag varma minnen. Av mormor och morfar får jag nu gå och plocka åt mig saker. Vackra saker, men fortfarande saker som jag inte riktigt kan ta till mig som mina. En hatt kan jag ha för att minnas mormor. Den mormor jag aldrig riktigt lärde känna under alla nerver hon bar på. Morfar vill jag inte ha något för att minnas. Pensionen lär bli säkrad av honom ändå.
Om man bortser från allt, så är den här lampan precis min stil. Det kröp en spindel på den när jag var där. Till och med det kändes symboliskt.
Facebook-sida