Förra veckan och lite mer, har jag haft skrivpaus.
Det började med att jag blev trött på diktprojektet. Och så räknade jag upp för mig själv hur många projekt jag jobbat med och färdigställt sedan året började. Cypernmanuset, ett filmmanus, en novellsamling, en diktsamling. Kanske var jag faktiskt trött på det? Och alla böcker jag spontanköper, som gråter av att aldrig bli lästa. Kanske behövde jag en paus. Jag bestämde mig för att ja, jag får ta paus. Och vänta på att förlaget hör av sig om Cypern.
Flyt som en fjäril, stick som ett bi är Elin Nilssons andra bok. En ungdomsbok om en tjej som tävlingssimmar. Den första har jag inte läst än, men denna är vacker och stark. Jag tycker om att det får handla om tjejer och prestation. Det heter ju ofta att tjejer sportar för skojs skull, inte är intresserade av konkurrens, och vad är det för skitsnack egentligen? Utöver simmandet handlar den också om att ha en bästa kompis man inte vet om man kan lita på. Och att ha en bror som gått in i tevespelandets värld och försvunnit. Elin Nilsson skriver så himla bra, jag kan verkligen rekommendera den.
Nyckeln, sista delen i Engelsforstrilogin, var bättre än Eld. Eller också var det bara för att jag läste Eld när jag redigerade, och språket i de här böckerna lämnar en del att önska, tycker jag. Däremot känner jag ju karaktärerna väl, efter så många sidor, och det var en sjukt spännande sistadel. En bladvändare som fick mig att vilja stänga världen ute.
Andra böcker jag läst är:
Fallna kvinnor – När samhällets bottensats skulle lära sig veta hut av Eva F Dahlgren. En fackbok om hur kvinnor som inte inrättade sig i systemet behandlades på 20-och 30-talet. Det handlar om arbetarklassens kvinnor som reser till stora staden för att prova vingarna, men fastnar i prostitution och utanförskap. Klassklättring fanns inte på den här tiden. Och inte alla kunde vänta sig den räddande rike prinsen som var så vanlig i Hollywoodfilmerna. Kvinnorna klassades som mentalsjuka, svaga, abnorma. De spärrades in, detta var i rasbiologins tideräkning, och även om allt var mycket hårdare då, känner vi fortfarande av vingslagen av värderingarna idag. Drabbande och oroande läsning.
Violencia och hennes far av Lina Hagelbäck. Vad jag tycker om den kan ni läsa på fredag, när den är dagens recension på dagensbok.com.
Vi är de döda, nu snart av Kristian Lundberg. Jag är inte van vid att läsa diktsamlingar från pärm till pärm, och kanske är det något jag behöver öva på. Den här handlar om flyktingfrågan, och Lundberg lyckas beröra, sammanlänka det egna lilla livet, som vi alla kan känna igen oss i, med en trasig relation och en vardag i Malmö; med hur det är att leva i flyktingförvar, med krigsminnen, död och landsförvisning i ständig närvaro. Han jobbar fint med upprepningar också. Jag skäms lite över att inte ha läst Kristian Lundberg tidigare, och jag vet, jag ska läsa Yarden. Han är ju en av de stora Malmöförfattarna liksom.
Just nu läser jag I kroppen min, Kristian Gidlunds betraktelser av livet med cancer. Det är vackert. Jag vet inte om jag tycker det funkar egentligen att göra om blogginlägg till en bok. Det blir lätt lite upprepande och underligt med tilltalet. Men det här kan vara ett undantag. Ofattbart stort hur som helst, att han skriver så naket om det. Verkligt behövlig insyn.
Det är skönt och konstigt att ta paus från skrivandet.
Att skriva är ju mitt nav, det jag gör, det jag älskar, det allt kretsar kring. Sedan jag blev publicerad kan det också betraktas som ett jobb jag tjänar pengar på. Även om det inte betalar sig på samma sätt med timlön, som Ica gör. Och det kommer det väl aldrig att göra. Det är skönt att ta skrivpaus för att man behöver paus från allt möjligt ibland. Jag började kolla på en ny säsong av Brittains and Irelands next top model (eftersom jag sett alla amerikanska säsonger, och eftersom Elle är hyfsat bra ersättare till Tyra ändå). Top Model är bra, för att det påminner en om kampen. Att du måste jobba för det, även om du har en talang. Ingen kan bara glida vidare. Du måste kunna ta kritik utifrån för att bli bättre. Ingen är en öde ö. Och du måste gå utanför din comfortzone, du måste satsa för att vinna. Du måste våga. Jag tycker också om att följa folks relationer i huset. Hur vi reagerar egentligen, på att stängas in så där, som kapplöpningshästar som alla vill samma sak, men också ska försöka hålla sams.
Och det är konstigt, för du vänjer dig så snabbt vid att bli av med kraven. Kraven inifrån, och kraven utifrån. Varför ska jag skriva egentligen? Det finns ju så mycket som är bra redan. När du är bra på något ställer det också en form av ultimatum. Är det här det du satsar på? Ja, då måste du också gå all in.
När Cypernmanuset fick nej från förlaget i fredags var den stora kritiken att de inte vet vad jag vill säga med det här manuset. Och jag kände instinktivt att detta är inget att vifta bort och säga ”dom ä dumma, dom fattar inget”! För de har rätt. Det är hur bra skrivet som helst, det finns ett flyt och ett driv. Men det saknas något. En tydlig tyngd. En mening med det hela. En anledning till att berätta just den här historien.
Under helgen var jag tvungen att deppa ihop lite ändå, även om jag visste att de hade rätt. För att min hjärna funkar så. Lite beroende av hur livet i övrigt ser ut, men får den chansen att sparka på mig när jag redan ligger, så tar den gärna det. Ingen känner mig så väl som jag, ingen vet mina ömma punkter så väl. Ingen kan sticka så hårt med spjut in i magen och vrida om några extra varv, som jag. Plötsligt har det inte så mycket med nåt annat att göra, förstår ni? Utan jag klankar ner på mig själv för att det går, av alla möjliga anledningar jag kan hitta, och det finns ju alltid att ta av. Skit samma om min bok blev film eller inte. Det finns inget som väger upp, för jag är inte intresserad av att lyssna på något positivt.
Det är idiotiskt, och alla professionella personer jag någonsin pratat med har sagt att det är viktigt att kunna bryta såna negativa tankekedjor. Och jag övar mig på det. Ibland går det bra, ibland mindre bra. Det är väl livslångt, arbetet med sig själv. Antar jag.
Så gaskade jag upp mig.
Tänkte att då är det väl dags att återvända till Cypern, då. Kavla upp ärmarna, göra om, göra rätt. Jag gick igenom till ungefär hälften av del ett idag, satt med Lisa Z på fik som vanligt, och det var kul att befinna sig i texten igen. Jag är inte arbetstrött, jag är redo. Men jag vet inte vart det här manuset vill. Det har tagit sina turer och förändrats, än åt det ena, än åt det andra hållet. Jag tycker om det, det är bra förändringar. Jag vet vissa saker jag behöver ändra på fortfarande. Men än har det inte riktigt landat. Och jag ser inte hur jag kan få det att göra det.
Så jag ångrade mig.
Nej, det är dags att hålla på med Skogenprojektet igen. Och det är inget sätt att fly; jag försöker inte komma undan. Jag behöver bara hålla på med det projekt som känns mest angeläget. Och jag trodde att det var Cypern, men det är det inte. Det är Skogen. Skogenprojektet är lite mer personligt, känns det som, vilket ju kan vara jobbigt. Men jag tror att jag får skita i att tänka på det. Skita i att tänka på publicering ett tag. Jag kan inte hetsa. Jag kom ut med en bok i augusti, det är inte länge sen. Författaryrket funkar inte så, inte för mig i alla fall, att jag kan producera romaner på löpande band. Camilla Läckberg och jag har inte mycket gemensamt.
Jag har en massa olika projekt och vad som kommer ut först och när, det går inte att förutsäga. Skogenprojektet har legat i över ett år nu och väntat. Respons från Lisa Z finns, anteckningar från mig själv finns. Det kommer att bli bra någon gång när det blir klart.
Och det blir Cypern också.
Facebook-sida