Söta hångelbilder. If you have ’em flaunt ’em. Okej, nu hånglar vi ju inte direkt här, men kom inte och säg annat än att man blir glad av den.
Här hade vi nyss varit och tittat på… ja, vad var det egentligen? Någon sorts musik/utfrågningskväll, där Björn Ranelid medverkade. Vilket fick Mats att tipsa om att jag kan göra avdrag på taxiresan. ”Fast Björn Ranelid har ju ingenting med mitt skrivande att göra?” Men Mats vidhöll.
Det där med företag tycker jag verkar vara mer och mer luddigt ju mer jag lär mig. Och kluddigt. Stefan säger att jag inte kan dra av en skrivbordsstol. ”Men varför?”
”Du har inget kontor.”
”Nej, jag jobbar ju hemifrån.”
”Ja, och då kommer det att räknas som möblemang till privat boende.”
”Men! Alla kan ju inte ha kontor? Vad är det för jävla fasoner?” Och så går jag igång om att det är jävla borgarnas fel alltihopa och att jag aldrig ska dra av nånting. Jag vet, nån dag ska jag skaffa mig en revisor och lära mig allt det där.
Arbetet med ”Det borde finnas regler” fortskrider bra. Jag inser när jag läser Amanda Svenssons ”Välkommen till den här världen” att det fan i mig är överdos på namnet Mirjam just nu. Alla har använt det! Mara Lee har en Mirjam, Cilla Naumann har en Mirjam och nu har Amanda Svensson också en Mirjam! Lite olika stavning men det är ju så man blir galen. ”Byt då?” föreslår Emelie. Så fan heller. Jag var först. Hur det än ser ut i efterhand.
Den är läskig, den där rädslan för att inte vara först med något. ”Jag vill bara bli klar nu”, sa en skrivarkompis om sin diktsamling. ”Och skicka in! Så att ingen annan hinner skicka in en likadan före mig.” Rädslan är i grunden obefogad, för vem kan skriva exakt som du? Men ändå finns det ett uns av sanning där; någon kan ju faktiskt ha kommit på samma story som du. Eller ha stora likheter med ditt språk. Eller göra det du tänkt göra, bara lite lite bättre. Jag blev själv rädd för det här i somras, när jag kollade i höstens Svensk Bokhandelkatalog för att skriva min önskelista inför höstens recensioner. Lät inte ”Sapfos tvillingar” av Vendela Fredricson väldigt snarlikt en roman jag just nu har vilande, där jag tänkte att jag kommit på nåt som ingen annan hade? Att jag var först?
Nu är man ju aldrig först, men efter att ha läst ”Sapfos tvillingar” kan jag pusta ut. Det Fredricson har skrivit är spännande och känns onekligen nytt och häftigt, och så fort jag tagit mig samman ska jag skriva en recension till dagensbok om det. Men snott min idé; det hade hon trots allt inte.
Inte säga för mycket om det, och inte säga för mycket om det andra projektet jag jobbar på, som är mer aktivt för tillfället. Det är en omskrivning av den första romanen jag skrev! En hyfsat stor omskrivning, i princip det enda som finns kvar är grundförutsättningen: de två människorna som var navet. Lägg till att jaget nu har blivit enväldigt, rösten förhoppningsvis mer slipad än tidigare. Det är galenskap och mörker, men hysteriskt roligt. För ett tag sen konstaterade jag att det ger mig en större kick när jag är höstnere, att skriva lite på den, än att gå och träna. ”Den här scenen liksom; hon är i en taxi och hon vet inte ens vart hon ska, och det är underbart!” Och plötsligt känns den taxiresan helt synonym med min skrivarprocess. Det är ju så jag gör, allt som oftast! Sätter mig i taxibilen, chauffören tjatar om vart jag ska, men jag säger bara ”kör! Det dyker upp efterhand!” (Och nej, hur gärna jag än skulle vilja ta cred för den liknelsen, så är den direkt tagen från någon skrivhandbok, vem var det nu? Kan det ha varit Allan G Hunters ”Skriv dina memoarer”? Jo, det tror jag bestämt.)
På tal om det kommer det en skrivarboks-special på dagensbok längre fram i vinter! Jag kommer att länka härifrån, lugna och fina.
En fin sak som hänt är också att jag såg min stora idol från tonåren, Heather Nova, spela på KB här i stan. Bara slump att jag fick veta! Men ofattbart vackert att stå där och lyssna live på låtar jag lyssnat på så många gånger att de är inpräntade i mitt skelett, ångesten i magen vet och kramar. Och det blir nästan för mycket för mig. Så fint! Som vanligt går det inte att fånga konserter på bild, men här är armbandet man kunde köpa efteråt. Heather Nova är hippie, och även om det stör mig att nittitalet kommer tillbaka som mode, kändes det fint att vira en lädersnodd runt handleden igen.
Hösten och mörkret är egentligen inget deprimerande, utan högst lämpat för både skrivande och läsande. Om man ska låta käck och Mia Törnblom. Men faktiskt, näst efter träning, som ju också kickar igång humöret, så är skrivande riktigt fett knark. Det går dessutom att ägna sig åt även när man är lite rosslig i halsen. Starkt beroendeframkallande, med enda bieffekten att man blir lite förvirrad och världsfrånvänd efteråt. Avhjälpes med en dos människor!
Jag testar nya tidningen ”Skriva” och funderar över varför det inte kommit en sån tidning tidigare. En tidning för folk som gillar att skriva, helt enkelt! Är det samma rädsla om att lära ut hantverket som de tidiga folkhögskolorna fick stå emot? ”Skrivandet är något man har, inte något man kan lära sig”, hette det då. Idag har de flesta debutanter en eller flera skrivarlinjer bakom sig, och skäms inte att säga det heller. Tidningen är bra och får vara en intellektuell kompis på toaletten. Skoj blir det under rubriken ”Nå ut till varje pris!”, där förslaget ”Spoken word” får samsas med ”Starta eget förlag” och ”Sälj dig billigt!” (var med i dokusåpa först för att bli känd)
”Ställ dig utanför etablissemanget och sälla dig till vad som startade en proteströrelse – äntra en läskback och skrik ut dina rader, stötvis och passionerat, över gator och torg.
+ Alla som har ett ärende på stan kommer att lägga märke till dig.
– Du slutar tvätta håret.”
Egentligen rätt lågt förstås, och jag är en stolt del av rörelsen som lite fånigt brukar kallas Spoken word; jag föredrar Estradpoesi själv. Men ja, jag har haft dreads, och lite humoristiska fördomar får man bjuda på. Även om jag då och då har gone crazy over it.
Fin gammal bild på mig från den tiden… foto: Åskar Lilja.
På tal om det: hur blir det med mitt estradpoetande nu? Vi hade möte med Ord På Scen igår, och jag känner inget sug i år efter att tävla. Det blir så tydligt nu att estradpoesi var just ett sätt att få ut dikter för mig, ett sätt att synas och höras där alla kunde göra det. De senaste åren har jag inte producerat lika mycket bra dikter som när jag började, och kanske är det bara tillfälligt, ett år off, kanske är det för evigt. Som vanligt ser jag det helst som en period, eftersom jag hatar farväl. Men fakta kvarstår: att få romaner publicerade har alltid känts viktigare för mig personligen än att vinna tävlingar i poetry slam. Om nu någon säger ”vi gillar ditt romanskrivande”, om nu någon uppmuntrar den delen… då lägger jag hellre min tid på att producera fler.
Avslutningsvis lite utlovade modebilder och annat trams.
Posa i Mats kök: sagoland! Enhörningskjolen och rådjurströjan och knätofsstrumporna.
Ovan är grejer jag köpte för pengar jag fått i 30årspresent. Grungen kommer stenhårt tillbaka och är det något jag inte ogillar med att nittitalsmode är inne, så är det det. Den brutala tröjan var det Sofia som hittade, och nu äntligen har jag letat upp och skaffat den. Som vanligt klippte jag lite mycket… Nyckelringen då, ser ni vem det är? Jag hittade en med onda dockan Chuckie, och såg efterhand ett tema av skräckfigurer. ”Det är två för 99”, sa tjejen i kassan, och jag frågade lite försynt om de inte händelsevis hade Jason?
Och titta! Med ett glatt avhugget huvud under armen och allt.
Avslutningsvis:
Det finns ett tema i min fönsterkarm.
Det kan hända att nästa assecoar behöver något mer av kvinnligt könsorgan över sig. Kanske dags att börja måla igen? Blink, blink.
Facebook-sida