filmrecension: ”Försoning”

 

titel: Försoning (Atonement)

manus: Christoffer Hampton, Ian McEwan

regi: Joe Wright

foto: Seamus McGarvey

i rollerna: Kiera Knightley, James McAvoy, Saoirse Ronan, m.fl.

2007

 

Det underbara klickandet av en skrivmaskin. 

En ung Virginia Woolf, mycket som påminner om ”Timmarna”. Jag tänker: ”Det är svårt att ha ambitioner i en jävla ytlig värld”. 

Kiera Knightley är smal. Kvinna/man-spelet blablabla. Brittisk arg dialekt, sexuell frustration – allt under ytan. Vackra människor, vackra genomskinliga kläder, (men han ser henne först när hon står där i våt underklänning), stilla hav. Förbjudet, blablabla. Vackra människor, lägg in ljudet av skrivmaskinen, mycket smart. Inspiration ”Rashomon”, Kurosawa, springa genom gräset, samma sak berättas från olika vittnen. Ingen vet.

 

Skrivmaskin: det snygga då är att man får rycka ut pappret och knyckla ihop det varje gång det blir fel. Mycket mer dramatiskt än markera – radera.

 

Röka snyggt. Rulla mig en cigarett. Snygg 20tals-silhuett som inte en jävel har, utöver Kiera Knightley. Kiera Knightley är jävligt smal. 

Snygga upprepningar, vackert ljus, alltför stiliserat, man ser inte människorna, de är bara delar ur scener, rör sig som pappdockor, det är fashinerande ytligt fast det borde vara annorlunda. Bra spel men det är också bara spel. Allting kan lika gärna vara en affisch att ha på väggen, varje bild är anpassad. Alla känslor jag får är på beställning, det gör mig trött. Förvånande nog blixtrar det till ibland.

 

Som en fjäril på väggen.

Den gröna klänningen, redan annonserad av modevetarna, redan har jag sett den på tusen och en bilder. Upphajpad som resten. Men alltjämt förstås: förbannat vacker.

På något underligt postmodernt sätt vet jag redan att jag ska tycka det.

 

Vackrast är dock när de gråter, då blir de fula.

 

Överexponering=konstnärligt vitt sken. Snyggt, men va fan. 

Förbjudet blå ögon. Stort tomt hus, helt i jävla mahognyjävel. Fina tapeter också. Nån har gift sig med en inredningsarkitekt som bajsar miljoner.

 

Knulla mot en bokhylla, varför ska de alltid göra det?

Förlåt om jag avslöjade, men varför ska de alltid göra det?

Hur lätt är det?

De säger ömma saker, visst, stannar upp mitt i rörelsen och inte säger de ”fy fan va det här är tungt och jobbigt och svårt”, nej de säger ”jag älskar dig” och ”jag älskar dig”. Fantastiskt.

 

Varför börjar de plötsligt med dumförklaringarna? ”Tre månader tidigare”, blablabla, som att jag tidigare förväntats fatta alla hopp, men nu har blivit senil bebis.

 

Vackrast av allt är när de gråter.

Då blir de fula.

 

Världens längsta kriget-är-så-hemskt-scen. Jag gråter inte. 

Moral: om man är grå i ansiktet är det bäst att man dricker något.

 

Rött draperi på ett jävla sjukhus. Någon har gift sig med en inredningsarkitekt som gillade skabbiga sjukhus, samt bajsade ut miljoner.

 

Keira Knightley är jävligt smal.

Hon har inga bröst, hon har revben.

 

Mot slutet blir det så sentimentalt så jag inte vet om de driver med mig. Jag är trött så att jag skiter i vilket förvisso, men James McAlroy har väl fortfarande något visst. 

 

Första halvan är som en Jane Austen.

Eller ”Timmarna”, fast med mer glädje.

Ni kan se någon av dem istället.