Det nya just nu, innan jag glömmer att påpeka det, verkar vara att göra nåt lite extra av inledningen till filmen. Detta är något jag tänkt på i alla de filmer jag hyrde denna gång. I ”There will be blood” möts man av en skärande ton till ett stilla landskap, en krypande spänning börjar växa utan att man kan förklara varför.
I ”Försoning” är det förstås smattret av skrivmaskinen som leder in i berättelsen.
Och i ”I’m not there” är det en lek med bokstäver, som kan sättas i samband med resten av filmen.
titel: I’m not there
regi och manus: Todd Haynes, Oren Moverman
foto: Edward Lachman
i rollerna: Heath Ledger, Cate Blanchett, Julianne Moore, Marcus Karl Franklin, Richard Gere, Christian Bale, m.fl.
2007
”I’m not there” är den omtalade filmen om Bob Dylan som kom förra året.
Och ändå är det inte Bob Dylan den handlar om.
Detta är vad man kan kalla en fejk-dokumentär, en sorts mockumentary, starkt inspirerad av Dylan och denne legends olika sidor, här skildrade genom bland andra en svart ung kille i början av sin karriär, en hårt åtsatt stjärna som gör allt för att undkomma journalisternas försök att bli personliga, en skådespelare utan självdistans och med för många kvinnor omkring sig, samt Billy the Kid. Låter det rörigt? Det är mycket intressant. Och en smula strålande, när det vill sig.
Soundtracket är på samma sätt nära influerat av Dylans musik, utan att för dens skull vara hans låtar rakt av. De får vi njuta av först i eftertexterna. Jag minns irritationen när jag köpte soundtracket till ”Forrest Gump” en gång i tiden, och en av mina favoriter inte var med. Samma sak gällde ”American beauty”, där man valt en annan låt till och med, lika rivig som Dylans, men alltså inte riktigt den. Jag pratade med ett stort Dylan-fan om detta, och han förklarade för mig att Dylan aldrig ger tillåtelse till att ha sina låtar med på några andra skivor än just hans egna. Ett exempel på den stora integritet denna man besitter, och den respekt han trots allt hyser för sin egen musik, som kanske också kan vara anledningen till att Todd Haynes genomgående valt att porträttera just någon annan än Dylan i sin alltjämt tydliga hyllning av just denne person.
Ni hör hur bisarrt det blir va? Jag nämner Dylan om och om igen, och som sagt: denna film nämner aldrig hans namn. Hur tydligt det än är att man använt honom som förebild till de olika karaktärerna.
Det finns mycket att säga om denna film.
70tals-ljuset, ni vet det där gröna och gula, påminner om min mammas gamla fotoalbum, och indirekt då min bild av vuxenlivet med dess kärleksfulla förhållanden, barnfamilj och långa svängande hår.
Skivomslagen, och deras sätt att fånga verkligheten.
Skådespelarna; och då går det förstås inte att undvika att framhålla Cate Blanchett, som spelar med en sån trollbindande könsneutralitet att hon blir vackrare än någonsin.
Ljudnivån, som det leks med, inte minst i porträttet av hur fansen reagerade när elektroniken kom in i musiken. Som att bli nermejad av ett led med k-pistar…
Imagen. Hur den genomsyrar hela filmen, denna ständiga image en stjärna tvingas upprätthålla. Men hur man ändå lyckas göra detta till en långt mer levande film än ”Försoning” nånsin var.
Alan Ginsberg. Ett roligt porträtt av The Beatles.
Kritiken mot kändisvärlden och dess ytlighet, denna irriterande djupdykning. Möten som inte blir möten, utan på förhand tippade svar och förväntningar. Bob Dylan levde aldrig upp till folks förväntningar.
Eller lever, rättare sagt, för inte är han död.
Den riktige Bob Dylan, jag såg honom i Karlstad för tre år sen. Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig, men besviken blev jag. Man är van vid Per Gessle som kör samma gamla låtar för att publiken älskar det. Man är van vid ögonkontakt och intimitet eller åtminstone blixtrande fyrverkeri, hell; till och med Kent har ju papperskonfetti nu för tiden! Men här fick man en sliten gubbe med böjd rygg, vänd i profil mot publiken. Ända gången han gick fram och visade sig var när han spelade på sitt munspel. De gamla låtarna hade han ändrat om melodierna i, och en mer eller mindre enad kritikerkår sågade honom längs med fotknölarna.
I och med den här filmen ser jag upp till honom för att han gjorde så. Denna skräck över att upprepa sig, den är vad som gör en konstnär.
Todd Haynes har varit en av mina favoriter inom regissörer sen jag såg ”Far from heaven”. Kanske har han flera likheter med Dylan när det kommer till kritan. Även han går sin egen väg och gör oförståeliga misstag som ”Safe” från 1995, som jag argt sågade i kulturjournalistiken. En seg sak där Julianne Moore är rädd för bakterier och flyr in i en sektliknande klinik ute i öknen.
Även här har han med sig Julianne Moore på ett hörn. Ett roligt hörn; det hörn som påminner om de dokumentärer de envisas med att visa på diverse amerikanska kanaler, där avdankade gamla stjärnor sitter och tror att de fortfarande är något, intervjuas om den där stjärnan som är större än de själva och deras relation till den en gång i tiden, vet ni vilka jag syftar på? Alltid i 80talsmiljö, allt är nu lite nyrikare och med sämre smak, liksom, under tiden som den forna stjärnan som ingen längre skulle känna igen på stan, vältrar sig i hur stor hon/han var då, och hur hon/han hängde med den och den människan. En fingertoppskänsla i att porträttera miljöer och situationer, som Todd Haynes är känd för sen tidigare genom bland annat nämnda ”Far from heaven” där 50-talet blixtrar till i all sin färggladhet speglandes den tidens technicolor-”verklighet”. Här drar han in humor, leker sig fram till nya knivskarpa porträtt av detta slag. (Jag väver in mig i ord, men ni förstår väl vad jag menar?)
”Skapa aldrig något. Det kommer att misstolkas. Det kommer att förfölja dig för resten av livet.”
En av Dylan-kopiorna är 19, nästan 20 och sitter häktad för något, man vet inte vad. Han representerar ungdomen, den otyglade som börjat se igenom världen men fortfarande inte blivit bitter.
Skådespelaren, spelad av Heath Ledger, har många bra ord att säga men blir anklagad för att själv inte leva upp till sina ideal. Mycket snack, lite hockey, så att säga. Var Dylan så? tänker jag, okunnig i det mesta som jag är, inte ens koll på vem Jim Lyon är, som hela filmen tydligen tillägnas.
Som sagt: man kan skriva mycket om den här filmen.
Vilket givetvis betyder att den måste ses.
Om inte annat så för att den är ett skönt slag i ansiktet på alla förutsägbara dussin-”Walk the line”-biografier som produceras utan ambitioner på att tillföra filmvärlden något. Todd Haynes har ambitioner. Om inte annat, så göder det din kreativitet.
Facebook-sida