En rond för Poetry Slam

Jag som trodde det var slut på skrivande för idag. Jag går igenom min roman för att skicka in. 94 sidor idag, där det mesta går ut på att ändra småsaker, ta bort lite här och var, putsa. Förhoppningsvis kan alla sidor vara klara för inskickning på lördag. Eller vad säger jag, förhoppningsvis? Här har vi regler att följa. Resten i livet sätts på paus tills vidare. Givetvis är det klart, senast lördag.

 

Nu hade jag tänkt sova. Men fick läsa den mest idiotiska artikel jag läst på länge. Det kan förstås inte få stå obesvarat. Du muckar – jag slåss.

 

Utgångspunkt i det här.

 

Först och främst det uppenbara: mannen har inte sett mycket Poetry Slam i sina dagar.

Han väljer att dra alla över en kam genom att säga att alla slammare har Bob Hansson som förebild och att ingen vet vem Tranströmmer är. Han väljer också att se all slampoesi som litterärt lågkvalitativ, enbart grundad på humoristisk slagkraft och vassa scenframträdanden.

Han gör skillnad mellan god poesi, som ej är rolig och värks fram, utan förankring i resten av världen, på en ensam kammare; och estradpoesi, som här parodieras till något som enbart är ett sceniskt uttryck, inte har med ord att göra egentligen, utan snarare handlar om att skutta och hoppa.

Estradpoesi likställs även med Poetry Slam, vilket inte alls är sant. Estradpoesi är all poesi uppförd på scen, medan termen Poetry Slam aviserar att vi har med en tävling att göra. Dikterna är skrivna av poeten som framför dem.

 

”Förr eller senare måste fördjupning komma”, sägs det här. Och hur har Rahman luskat ut att det aldrig gör det? Vilka poeter har han pratat med? Vad finns det för belägg för detta påhopp om allmän obildning och ett fullständigt ointresse för bokpoesi hos estradörerna?

 

För upplysnings skull: Poetry Slam är en tävling där du skriver dikter och uppträder med dem på scen. Det är sant, det finns många poeter som inte har så mycket ord att komma med, snarare bygger sitt uppträdande på yviga gester och träffande punchlines. De kan gå långt med sin populism, men föraktas av oss som hållit på länge. Många av dem vänder sig istället åt stand up-scenen.

Om jag vänder geväret i motsatt riktning, så är det sant att vi har många värkande kammarpoeter som inte alls kan framföra sina verk på scen. Jag somnar. Inte för att deras poesi är dålig, utan för att deras uppträdande suger balle, för att tala klarspråk. De har helt och hållet gått in för orden och borde låtit en skådespelare eller *tji-tjing!* en estradpoet framföra verken för att ge dem rättvisa i verbala sammanhang.

 

Vad jag tycker det här låter som är det vanliga påhoppet på the underground-movement som växte sig för stort: ”Vem som helst ska inte komma här och komma. Det där är inte konst ni håller på med, försök inte.”

 

Poetry slam är något så fantastiskt som en scen för poesi, öppen för alla. Jag upprepar: ÖPPEN FÖR ALLA. Vilket lockar till sig många nybörjare som kanske aldrig skulle kastat ett öga åt poesi tidigare. Och därifrån är steget inte långt till tyngre droger, såsom… Tranströmmer.

Har du varit oetablerad författare som drömmer om att bli publicerad, så vet du vilken tävling livet ständigt är. Du skickar in till förlag. Du får ett nej. Inget följebrev. Du skickar igen. Nej. Inget följebrev. Du skickar igen. Nej. Men ett följebrev! ”Vi tycker så och så och så och så”. Jippi! Efter fyra års slit.

En direktkontakt med en publik är guld för en instängd kämpande författare. Satan vilken sol att smeka sig i! Bara att få läsa sina dikter för lyssnande öron! Tjohoo! Jaså, det blev bara några 6,5:or där, jaha, ingen final för mig, bättre lycka nästa gång, juryn var idioter.

Men efteråt kom det fram en tjej som sa att hon kände igen sig! Att min dikt träffat mitt i prick för henne! Hem igen, skriva skriva skriva, vässa, slipa, omforma… The inner voice of the slammer; true story, true story!

 

 

Jag blir för övrigt förnärmad av att bli kallad en Bob:are.

Bob Hansson i all ära, men när det finns så många andra poeter jag ser upp till? Majakovskij, Matiss Silins, Clara Diesen, My Vingren, Anna Jörgensdotter, Alex Bengtsson, Karin Boye, Wislava Szymborska, Pia Taftdrup, Sofia Stenström…

 

Finns det då inga poänger i den kritik som framförs?

Jag som tävlat i x antal år (sen 2005 tror jag det blir) med varierat resultat och även varierad energi och tro på formen som sådan, kan inte jag säga att jag håller med honom på någon punkt? Nog är det så att tävling och poesi egentligen inte går ihop, innerst inne, kom igen?

 

Jovisst. Rahman har en poäng när han säger att det kan ta död på bra poeter. Vad han missar är 1) att det också föder bra poeter, och 2) att framför allt går ju hela den där ”döden” ut på att folk som förlorar i poetry slam slutar skriva. De poeterna var ju inte så mycket att ha från början, eftersom det tydligen ändå inte var skrivandet som intresserade dem.

 

”En sann poet är en tänkande varelse”, skriver du.

Japp. Och därför är sanna poeter inte heller så dumma att de lägger av för att de råkar förlora en tävling.

Jag rekommenderar för övrigt SM på Gotland i vår för herr Rahman. Kristi himmelfärdshelgen, it’s you and me baby. En helt ny värld utlovas!