Crister kom i kontakt med mig när han hade snubblat över en debattartikel jag publicerat på min blogg, om Fredrik Reinfeldts roman ”Det sovande folket”, inför valet 2010. Tack vare honom blev den publicerad i nättidskriften Tidningen Kulturen. Vi blev vänner på facebook, och jag måste säga att Crister har bland de roligaste statusar man kan hitta.
1. Hur är läget?
Jag sitter där jag nästan alltid sitter. Vid skrivbordet. Fastsurrad vid galären – frivilligt. Jag pendlar just nu mellan tre olika sysslor. Jag skriver på en recension av Hanna Nordenhöks nya roman ”Det vita huset i Sinpang”. Jag skriver på en egen bok som enbart behandlar kvinnliga författare med utgångspunkt i mig själv. Jag är redaktör – en enväldig sådan dessutom – för en serie som heter Litterära Profiler. Och jag fick alldeles nyligen in ett nytt manus till serien skrivet av Torbjörn Elensky. Han skriver om Italo Calvino. Så läget är med andra ord exakt som vanligt. Arbete. Arbete. Mitt arbete är mitt största intresse. Jag har nog inget liv, inser jag nu. Men det bryr jag mig inte om. Varför skulle jag? Jag trivs. Jag har ofta roligt.
2. Är det inte jobbigt att skriva när det är så varmt ute, vill man inte hellre bada?
Nej. Jag har för några år sedan köpt en AC-anläggning. Så i arbetslyan är det svalt och skönt. Badar gör jag på kvällen. Då alla andra åkt hem. Stilla, svalka, havet ofta renare då strömmarna vänt. Spegelblankt och folktomt. Jag älskar att bada. Jag kan hoppa i hur många gånger som helst. Sola är däremot enbart tråkigt. Då drabbas jag av den svarta ledan – mitt i det vassa solskenet.
3. Hur botar du skrivkramp?
Det vet jag inte. Jag har aldrig haft någon. Tröga dagar, då orden trilskas och är vrånga och ilskna, skriver jag dock mindre. Men skriva varje dag är en bra regel. Men då och då – inte ofta – tar jag mig ett par dagar fritt, då sitter jag inte vid skrivbordet utan låter andra tankar ta överhanden. Men läser gör jag varenda dag.
4. Vilken bok läste du senast och vad tyckte du om den?
Jag läser aldrig bara en bok. Den senaste jag läste ut (i morse) var Simone de Beauvoirs roman ”Mandarinerna” (översättning: Åsa Moberg Adam Inczèdy-Gombos). Överväldigande, avsevärt mer fascinerande och rikare än jag minns den då jag läste den i tidig tjugoårsålder.
5. Var befinner du dig helst när du skriver?
Vid skrivbordet. Bland alla böckerna. Böckerna är mitt förlängda minne. Jag tror inte på romantiska föreställningar om inspirerande miljöer, resa bort eller så. Skrivande är ett arbete. Hedra ditt arbete. Ta ditt arbete på blodigt allvar.
6. Har du några särskilda vanor, typ ”måste dricka kaffe” eller ”måste lyssna på den musiken”?
Ja, absolut. Jag skriver helst på morgonen. Jag är en utpräglad morgonskrivare. Då är allt tyst. Ingen telefon ringer. Ingen väntar på mig eller ställer krav eller förväntar sig att jag egentligen borde göra något annat som jag inte vill. Jag går helst upp vid femsnåret. Ritualen är densamma, varje dag. Jag sätter på kaffekokaren, tar en klunk äcklig Yoghurt för magens skull. Två stora muggar kolsvart Mollbergs blandning. Sedan läser jag en bok när jag dricker de två första muggarna. I sängen. Jag tänder en cigarrett. Detta är varje dags bästa tid. Efter de två muggarna går jag ut i köket och bryggen en tredje kopp. Med den i handen sätter jag mig och skriver ett par timmar.
Musik lyssnar jag alltid på. En sort skvalmusik som jag trots allt tycker om.
7. Vad tyckte du om Knausgårds ”Min kamp”-serie?
Egentligen ingenting. Jag förstår mig inte riktigt på dess värde. Trots stilens suveräna förmåga att suggerera och hålla fast uppmärksamheten blir jag snabbt uttråkad.
8. Vad håller du på med för projekt just nu?
Som jag redan skrev: Jag har parallellt skrivit på två böcker. Manus till den första är nyligen ivägsänt till förlaget. Den rör sig från Dante över Centraleuropa till Ungern och Budapest. Jag har tillbringat rätt mycket tid i Budapest och upptäckte där en litteratur av förvånande och överrumplande hög kvalitet. Den ungerska litteraturen är så gott som okänd här i Sverige. Så jag skriver om de författare som berört mig.
Den andra handlar enbart om olika kvinnliga författare. Jag tar avstamp i mig själv. Jag skildrar min väg genom läsandets och livets labyrinter.
9. Det krävs mycket disciplin för att orka fullborda en hel roman. Vad är ditt bästa knep för att lyckas?
Jag skriver inte romaner. Jag skriver böcker. Knepet är enkelt: skriv även när det tar emot. Skrivande kräver inte inspiration. Det kräver disciplin, uthållighet, tålamod och – envishet. Envishet är en gravt underskattad egenskap.
10. Du har skrivit bland de roligaste sågningar jag läst. Hur tänker du själv kring en recension? Vad ska den förmedla, vad är recensentens uppgift?
Jag skriver alltid för läsaren. Inte för författaren. Inte för att ”positionera” mig, som det heter. Jag sneglar inte på etablissemangets dagordning. Dessa buktalardockor utan självständighet och ryggrad saknar allt intresse. Mitt uppdrag är därmed enkelt. Jag har ett ansvar gentemot de personer som ska läsa vad jag skriver. De ska kunna lita på mina ord och att det jag skriver speglar vad jag anser. Dessutom är jag skolad och drillad av Björn Nilsson på Expressen – frid över hans minne! Han sade alltid att alla artiklar ska stå på egna ben. De ska ha ett läsvärde i sig själva. Där tycker jag att många kritiker och mer simpla bokanmälare ofta slarvar. Dessutom vägrar jag vara ängslig. Jag skriver vad jag tycker. Om jag inte skriver vad jag anser då borde jag ge fan i att skriva.
Det är ett råd jag skulle vilja ge till många!
Facebook-sida