Åke & jag

Det var länge sen det här var en modeblogg, tycker ni inte?

Varsågoda, min outfit på onsdagens slam. Minus de högklackade rosa.

Jag var emcee tillsammans med Åke, min pingvin. Vi drog Ica-anekdoter och tjattrade mellan de tävlande. Som emcee i ett poetry slam är det absolut förbjudet att kommentera de tävlande eller dikterna. Så jag brukar ha förberett lite annat att prata om. I onsdags hade jag med mig en liten kasse med lappar som jag skrivit på jobbet, roliga saker man kommer att tänka på, etc. Det kan verkligen bli lite vad som helst, inte alltid hysteriskt precis.

Joel Landberg har sagt att han tycker att emceen ska ta så lite plats som möjligt. Det gör inte jag. Jag är en attraktion. Förlåt, men jag är det.

 

Åke blev förstås en del av attraktionen. Han har doktorerat i filosofi (pingvin-filosofi, det vill säga det har mer med isar och fiskar att göra). Han har en idolförälskelse i form av Rikard i Postkodslotteriet (jag tyckte han kunde valt en lite bättre, med tanke på att Rikard är både gift och pingstvän. ”Pingstvän är värre än moderat”, sa jag. Varpå jag var tvungen att skämta med vänsterpartiets Lars Ohly också, för att det inte skulle bli orättvist.).

Åke brukar vakta min fönsterkarm när jag inte är hemma. Han är för det mesta rolig att kolla på film med, men ibland förstår han inte alla mänskliga referenser. T.ex ”Family guy” är extra svårt att förstå.

 

Åke är inte mitt barn, för att förtydliga. Han är 35 år gammal och på en mycket högre intellektuell nivå än min nalle Rebecka, som främst gillar att kramas. Om Åke kunde skulle han gärna hjälpa mig att städa, bädda och baka kakor. Baka kakor? Ja, Åke är expert på att baka chokladsnitt. Han vet åtminstone precis hur man skulle göra, om han hade kunnat röra sig. Han kan bara röra fötterna lite grann när ingen ser. Då dansar han till Britney Spears. Han hade betänkligheter kring att jag skulle gå till slammet i trasiga stayups; men ”det är punk, Åke”, sa jag. Åke tycker att punk, det är man inte efter 15årsåldern. Men jag säger att jag får vara det om jag vill.

Åke är egentligen väldigt blyg och tycker att slammet var en till stor del läskig tillställning. Men nu tjatar han om det varje dag. Alla tror att Åke är mjuk och len. Men han är hård och stickig och det trillar av småsten från honom när man har honom i sängen. Fast han blir ledsen om han inte får vara med och se på film, så det struntar jag i.

 

Här är den bästa bilden på Åke och mig:

 

 

Den tog vi i somras när jag kom hem från min läsning på Malmöfestivalen.