Idag är jag febrig i kroppen och ska väl egentligen mest ligga plant och läsa eller se på film, känns det som. Men en uppdatering av påsken ville jag ändå orka med.
Jag köpte Lindtharar på jobbet till dem. Förra året var det så kul att gömma påskägg och leta efter påskägg (det är mest jag och Sofia som är lekledare), att jag spontant skrek ”En gång till”! Även i år kände jag att jag skulle kunna gömma presenter åt folk varje år. Kanske är det så att jag i mitt förra liv var en påskhare.
Jag gömde två på framsidan av gården, och två på baksidan… Sofia hittade sin först.
Hanna kände sig som en bikerbrud i sin nya skinnjacka.
Humlan förstod inte riktigt vad som hände, tror jag.
Så här kul var det! Jag gick runt och fotade och gav lite ledtrådar när de kändes alldeles för uppgivna. Pappa och Per hade svårast för det.
Här ligger snäckorna på rad. Ingen vet egentligen varför, men det ser ganska fint ut.
Pingstliljor. Sofia sa att påsk-och-pingstliljor sprider sig själva och förökar sig självmant varje år. Sen kom hon på att de hade lök och att hon kanske ljög. Sen kom vi på att nej, så måste det vara! I vår familj tycker vi om att vara säkra på vår sak, även när vi inte är det. Det är en intressant egenskap. Hanna kallade det att ”svara som en guide”.
Lyckan att ha hittat sin…
”Det bränns…”
Sofia gömde presenter inomhus. Jag fick ett galet halsband som såg ut som svetsglasögon möter åttiotalet ungefär. Det var coolt.
Sen målade vi ägg.
Efter ett tag kände jag att ägg som format var alldeles för begränsande, och gick över till papper och lekte konstrunda för mig själv.
Vi var förresten på konstrunda, på ett galleri där gamla mejeriet låg. Och där Thåström har bott en gång faktiskt. De hade fotokonst med ödsliga landskap, små människor. Och en butik med handgjorda ponchos för ett och tre. Det hade varit skoj att köpa en, bara för att säga ”Den har jag köpt i Västra Karup”!
Men sånt har jag inte råd med nu.
Sen åt vi kvällsmat på balkongen, för det var sommar dagen innan och man kunde låtsas även denna dag. Det var lite kallt men vi kände oss som kungar.
Och så hittade jag äntligen en Barbro Lindgren i bokhyllan att fräscha upp minnet med. På insidan stod det LNIA. Jag lärde mig skriva som ganska liten, innan jag började skolan, och jag tyckte om att tagga överallt jag kom åt. Rita i böcker tyckte jag också om. En riktig vildunge, vad det verkar. Här hade jag alltså lärt mig bokstäverna i mitt namn, men inte den rätta ordningen. Gulligt.
Facebook-sida