Så, jag är i Paris!
Som tur är tog jag med mig kameran också, inte bara mobilen. Mobilen går nämligen inte att uppdatera ifrån, eller åtminstone inte än så länge eftersom jag inte lyckas få Wifi att fungera. Jag antar att det är någon inställning som ska till på telefonen. Men vågar inte fippla för mycket med det, med risk att räkningen blir skitdyr i slutändan. Och vad behöver jag mobilen till, kan man tycka? Instagram hade varit kul, men annars har jag ju en alldeles utmärkt guidebok, med kartor och all annan info man kan önska sig. Och en dator, som jag lyckligtvis får in internetanslutning på hotellrummet.
Är det viktigt, kan man åter resonera? Är jag inte här för att uppleva, och kan jag inte dokumentera om saken när jag kommer hem? Jo. Det skulle man kunna tänka sig. Men facebook är ju samtidigt rätt skönt att ha tillgång till, när jag nu är här alldeles själv. Och faktiskt aldrig har varit iväg själv så här tidigare. Utan att möta upp någon. Utan att ha någon att ringa till om det blir fel. Utan någon att diskutera allt med.
35 blir jag snart, så det ska förstås gå bra. Madame kallades jag på uteserveringen ikväll. Men, ni vet. Jag är ingen globetrotter utan ganska bekväm av mig. Ganska livrädd för nya grejer. Detta är läskigt. Men också kul.
Jag är här för att göra research till romanen som jag snart tänker mig bli klar med. Den handlar om min förra relation, men har blivit en blandning av fiktion och självbiografiskt. Som sig bör. Lite grann utspelar sig i Paris. Och det var länge sen jag var här, jag behövde fräscha upp. Få till detaljer. Det kändes inte som att jag visste vad jag snackade om.
Sedan är det också skönt att resa iväg och jobba, det kan jag rekommendera. Vart du än reser har du en tendens att hitta ett annat sorts fokus. Idag har jag visserligen inte jobbat så mycket med just texten, utan mer strövat omkring och hittat uppslag. Inspiration, som det så fint heter.
Ovan: mitt hotell. Ligger mitt på en livlig gata i utkanten av Monmartre, nära både Moulin Rouge och framför allt Sacré Ceur. De vet inte riktigt hur man städar här, och kylskåpet har redan fått bytas ut eftersom det förra inte fungerade. Men de är trevliga i receptionen, och en av dem kan bara prata franska. Vilket är en spännande utmaning för mig, som övade på att fräscha upp skolfranskan innan jag stack hit.
Utsikten är inte mycket att hurra för. Å andra sidan kommer inga duvor att sätta sig här. Och jag kommer snabbare ut om mornarna för att se världen.
Skjut mig men jag älskar dessa gardinkappor.
De dåliga bilderna är alltså tagna av min mobil, och eftersom jag inte har något smidigt sätt att lägga över dem till datorn nu är de avfotograferade från skärmen. Haha! Vilket skapar en intressant ljussättning, tycker ni inte?
Ovan: Här var det tidigt på dagen men redan varmt. Jag är innan kaffe och har precis insett hur nära jag i själva verket var Sacré Ceur, bara en backe ifrån typ. Alla japaner tar selfies med byggnaden i bakgrunden och jag vill inte vara sämre. Det är jag dock. (Ni ser en liten del av mitt ansikte i högra delen av bilden, det var alltså så bra jag lyckades)
Gatan kissar. Det flödar i rännstenen.
Pepp på kaffe, pepp på att jobba, satte jag mig vid första bästa fik som såg trevligt ut. Söndag innan tolv verkar det inte vara så mycket business igång på Monmartre. Idel stängda affärer. Tomt och ödsligt bland borden. Ska bli spännande att se skillnaden imorgon. (Fast då ska jag visserligen upptäcka ett nytt område, det var inget)
Det här tänkte jag alltså posta på instagram. Jag med fundersam min, i solen på en uteservering. ”Så här känns romanen idag”, skrev jag. Dvs både bra och sorglig. Det slog mig också att jag har levt med den själv så länge, nu ska den snart ut till responsläsare. Och i förlängningen: till förlag. Vad kommer att hända då? Hur kommer jag att ta ett nej? Ett ja? Det är svårare när det är närmare en själv. Även om jag börjar kunna se det mer som text, mindre som utskuret kött på en tallrik.
Saker man kan glömma ta med sig i packningen, förresten… Tänk en författare utan penna! Turligt nog hade de samma version som jag brukar köra i butiken lite längre ner på gatan, där jag var igår kväll för förnödenheter. Fast lite mer fancy än hemma.
Mycket är annars skitigare här. Det kan ni veta om ni ska åka, att standarden inte är som i Sverige. En kompis varnade om att det finns något som heter Parissyndromet, som främst drabbar förväntansfulla japaner. De hamnar i besvikelse över jetlag, kultur- och språkskillnader, och att Paris inte är det romantiska paradis de förväntat sig (Läs mer om det här. Bisarrt, kul och lite skrämmande.).
Hur som helst: om du hittar en toalett som INTE är sunkig, är det kryss i taket. Oavsett om den befinner sig inne på ett muséeområde eller på det lokala caféet. Jag får också känslan av att de vill att besökaren själv ska hålla rent, det finns ingen annan som gör det. Även på mitt rum hade de idag städat, utan att dammsuga heltäckningsmattan ordentligt, utan att diska mina koppar och utan att rengöra i duschen. Kanske är det en Montmartre-grej. Det är bara den delen jag utforskat än så länge, så jag får återkomma i frågan.
På den här toaletten var det i alla fall rätt kul att den gula grejen som sticker ut från väggen, inte är en tvålpump. Det är den som är tvålen!
Det har varit sjukt varmt idag också, som igår när jag kom. Även om det blåste en del på sina håll. Kastvindar som i Malmö. Värme är härligt, men det påverkar. Ett litet träningspass att ta sig uppför de vindlande backarna. Minen på den här bilden är talande.
Kan glatt konstatera att 50 i alla fall verkar vara en utmärkt faktor för mig. Inte bränd alls!
Det är en staty som kikar fram där uppe…
Egentligen är det underbart när det är så här varmt. Det är mest att jag blir lite svimfärdig av det. Här min lunch, välbehövlig just då. Intressant pub som låg inklämd i en nerförsbacke, där konstnärerna vandrade fram och tillbaka och raggade kunder att måla av. Servitrisen var en smal maskulin kvinna i femtioårsåldern. Tjockare hade hon inte kunnat vara, för att jobba där mellan borden som stod trångt. I min lilla hörna luktade det lite urin. Stenväggen var full av inbuktningar, lite spindelväv. Pastan helt okej, även om oljan droppade på mina byxor. Men utsikten var magnifik.
Konstnärskvarter. Men också enormt turistigt.
Stenvägg. Utsikt över de gamla byggnaderna.
Jag betalade spontant för att gå in på Muséeum de Montmartre, tror jag det hette. Fick lära mig om Toulouse-Lautrec och company. Fast mest av allt var det bara ett fint ställe, med innergård där man kunde sitta och äta glass och se på barnen som lekte i fontänen. De lärde varandra räkna. Flickan glömde huit. Jag glömde också hur man räknade när jag köpte glassen. Han i kassan hade nog trott att jag kunde franska på riktigt, för han blev förvånad, det såg jag, när jag plötsligt fumlade med euron och gick över till engelska.
Jag fumlade med hela tillvaron här. Satte mig bredvid det konstigt målade pianot och skrev några rader i anteckningsboken. Tyckte plötsligt bara att det kändes sorgligt att vara där själv, när alla andra gick i par eller familjer. Tidigare hade jag tyckt det var skönt att ingen av de skrikande barnen var mina. Nu tänkte jag på relationen jag skriver om, och var jag befinner mig nu, efter det. Vem jag är. Allt blev så ångestladdat med ens, precis det jag varit rädd för. Att jag skulle tappa det och bli ledsen; där; i ett främmande land. Så jag gick och tittade på tavlor och grät lite. Vad kan man göra liksom. Så fick det vara ett tag.
Även Picasso jobbade här på sin tid, i det sjudande Monmartre.
Det fanns ett Salvador Dalímuséum här i krokarna också, det kom jag på när jag ramlade över det. Gick förstås in. Inga muséer här verkar vara särskilt dyra om man jämför med i Sverige, tycker jag. Eller också går jag sällan på muséer i Sverige, så hur mycket koll har jag egentligen? Salvador Dalí har jag ganska bra koll på tycker jag, han har alltid tillhört en av mina favoriter. Det är intressant, det här hur de inspirerades av varandra. Det var inte bara drömmar som inspirerade Dalí, utan även katoliscismen, som han slutligen efter lite om och men anslöt sig till, berättelser som Alice i Underlandet och Don Quijote, och vetenskap som Isac Newton.
Det här citatet, sagt om hans fru Gala, var ju dock lite magstarkt.
Hela dagen hade jag egentligen varit på jakt efter Moulin Rouge. Enligt min karta skulle det bara vara att följa min gata, Boulevard de Rochechouart, mot det håll som tunnelbaneuppgången jag gått upp i igår var, så skulle den snart gå över i Boulevard de Clichy vid Pigallstationen, och sen skulle Moulin Rouge komma på höger sida.
Men varför ta den enkla vägen? Istället gick jag på spontan känsla. Den här uppförsbacken ser fin ut! Där går jag. Sen när jag var mitt uppe i virrvarret av gator var det förstås inte lika lätt att hitta vägen tillbaka. Jag hade min känsla. Men den är ju ofta fel i såna sammanhang. Jag har hört att kvinnor och män har olika sätt att lokalisera sig på, där kvinnor oftare går efter fysiska markörer längs vägen, istället för gatunamn. Jag tillhör garanterat den kategorin. Även om jag idag har jobbat stenhårt på att försöka hitta rätt bland gatorna, blir jag alltid lika glad när det där ”jag känner igen mig!” dyker upp i bröstet.
Paris påminner definitivt mer om Malmö än om New York, när det gäller gatustystem. Inga räta linjer, alltså. Gott om gator som ”plötsligt blir en annan”. Och ”tar slut”. Att ta en genväg är att leka med döden.
Men på vägen hittade jag ju andra saker. Min guidebok, som är en sån där fin gedigen First Class-guide, pratade om kyrkogårdar. Och då inte bara Père-Lechaise, som är den mest kända, utan även denna, som var lätt att ramla över: Cimetiére de Montmartre. Många kända personer, stod det, ska ligga här. Det pretty much sket jag i. Tyckte mest det var skönt med lugnet där. De vackra gravstenarna. Hur stort det är att detta kan ligga mitt inne i stan, denna lummighet och dessa gigantiska gravar med statyer och allsköns utsmyckning. Ett stilla rum mitt i allt buller.
Dålig bild, men den speglar verkligen vädret.
Det syns kanske inte riktigt, men den här statyn fick en rätt stor kuk, för att vara staty.
Ångest. Hade inte jag velat ha på min grav, undrar vem som valde dem.
Mer bruklig storlek på statykuk är ju den här. Barnsnoppen på vuxen man.
Sen kom jag rätt. Och hittade äntligen Moulin Rouge. Alla som stod där fotograferade det. Ni kan googla hur det ser ut, det ser ut precis som på bilderna. Jag fotar de här istället: tre seriealbum som jag efter noga funderande och bläddrande fram och tillbaka, valde. I en av alla sexbutikerna i anknytning till Moulin Rouge. För japp, detta är porrområdet. Jag funderade på en spännande variant av rabbitdildo också. Men det kändes lite väl spontant att köpa utomlands. De här var tre för två: lite rockoko och kniv på den ena, en med spännande orm på framsidan, och så lite futuristiska nunnor. Min serieporrådra tillfredsställd för ett tag.
På kvällen tänkte jag äta på ett crèperieställe som guideboken tipsade om. Det gick att gå till, men eftersom jag var väldigt hungrig och dessutom hade gått så mycket redan idag, bestämde jag mig för att åka tunnelbana. Ett byte, lite spänning. Crèperiestället visade sig vara stängt för typ renovering, jag vet inte, jag blev besviken eftersom jag bara ville ha crèpes nu. Men på Rue de trois freres, som väl måste betyda De tre brödernas gata, fanns fler crèpesställen. Jag åt tills jag storknade. Tittade på folk som passerade, på trottoar, på vespa. En trubadur kom gående med sin gitarr. Sen gick jag hem. Det var inte meningen, jag tänkte bara ta en omväg till tunnelbanan, men plötsligt var jag bara på min gata!
Blev så glad att jag gick in på ett kvällsöppet skoställe. ”Je voudrais achetes des chaussures.” Sa jag inte, det fattade de nog. Allt i butiken kostade 10 euro. De jag provade var till och med fotriktiga. Och röda!
Väntat berusad på oväntat mycket cider. Och imorgon bitti finns det en halv crèpe med banan, choklad och kokos till mig från doggybagen, i det numera fungerande (jodå!) kylskåpet.
Bon nuit!
Facebook-sida