Vägde mig igår, för första gången på länge. 54,9 kilo.
Hade det varit då, för några år sen, hade jag tyckt det var i överkant.
Nu tyckte jag att det var en fantastiskt liten vikt. Nästan i underkant. I alla fall oförståelig. Inget jag jobbat för, direkt, den bara var där.
Nej. Detta var inte tänkt att bli en sentimental utlämnande tillbakablick, alltför privat för Internets slukande klor.
Bara en påminnelse om att psykiskt illamående (och de besattheter det kan resultera i) inte är något statiskt.
Om att tiderna förändras.
Och hur skönt det är…
Bilderna är på mig och Erika, från ett gammalt fotoalbum.
Senaste nytt från Nu-fronten, är att romanen är på väg till förlagen, by the way. Clap your hands, say yeah! Och håll tummarna för att det blir succé…
Facebook-sida