Känslostormar.
Att säga att det hänt mycket denna vecka är att underminera verkligheten rejält.
Affe sunshine i folkets park. Det är som festival bara det.
Men först en underlig dejt. Sånt här som bara HÄNDER i mitt liv nu för tiden. Bra eller dåligt? Nej, nej, för tidigt att avgöra. Här ska utforskas! Hit me hard. Hit me right between the eyes. Så att säga.
En vecka som börjar med hybris över romanen, som bara skriver och skriver, och Emelie skrattar åt mitt fnissande i biblioteket. Jo! Så bra, precis så bra är det.
Och så är det tidig morgon hem genom stan och solsken och jag älskar, älskar mitt liv! Genom varma asfaltsstenar och sanslösa Folkets park, dignande av folk. Vin och det är ofattbart nog vitt. Malene kommer. Kvalfinalen inför SM kommer. Monsterkampen. Giganterna samsas på Loftet. Är jag en av giganterna? Tydligen tycker publiken det. Jag kommer inte med i laget, men strax utanför, och det kan man väl le åt? Så här snygg är jag i strålkastarljuset:
Malene kan konsten att fota på Loftet…
(Mer resultat och sånt ser du på http://diktafon.wordpress.com och http://ordpascen.wordpress.com. Där går det även att klicka sig vidare till fotoalbumet på facebook.)
Affe har ett hjärta som påminner om hur mitt var för nån vecka sen. Jag ser hennes trötthet och det deppiga lysa ut genom de som vanligt så glittrande ögonen. Det är en underlig känsla av everybody hurts. Jag vill krama liv och ge råd, men vad har jag att säga om verkligheten? Fortsätter missbruka män och leka Lina femme fatale.
Och det är väl knappast något råd att ge?
På väg hem från industrilokalen som har öppet till 6 är det jag som framstår som lugn och Malene som pratar orosmoln. Jag känner igen orosmolnen, men återigen kan jag inte nå fram med mina råd, min tröst. Jag vill krama, igen, visa spegeln som är sanning och värme. Men når inte riktigt ända fram. Det är kväll och ostmackorna älskas inte av alla. Vi går och lägger oss och jag drömmer att Ida och jag bråkar om påskäggsgodis. Det är meningslöst, men hemskt att vakna till.
Malene. Precis så söt som hon är. Numera i Chelsea-girl-frisyr.
Jag hoppar från det ena till det andra, och hamnar på lördagens Gatsby Open. Jag tävlar mot Rijal, Rauli och Emelie. Emelie har druckit vin sen halv två och fungerar beundransvärt bra.
Så här förälskade blir publiken när Rijal ger oss sin kärleksdikt:
Jag läser om Rebecka och min rosa nalle och hur jag hånglar med en estradpoet i en snödriva och en jurygrupp ger min 10,0. Hon börjar gråta sen och säger att det träffade så mitt i prick att hon inte kan hejda sig. Det är den största komplimang jag fått! Hon har aldrig tidigare varit på ett slam, och poesiprinsessan Affe förklarar att det är underbart och det är så här det är.
När Affe stryker sin mage och säger att hennes aptit kommit tillbaka blir jag varm och glad för henne. Världen är på väg att börja snurra för dig igen, tänker jag. Jag vet hur det känns och kommer att kännas, och det finns inga lätta vägar, aldrig. Vi ska alltid hata och älska kärleken. Det är tårdrypande men tvunget.
Rauli tar på sig finska tröjan efter mitt ”finskt påbrå” i Johnny Depp-dikten. Han säger att det inte är därför. Jag tänker leende att han ljuger. Men mest för att jag är Pink Lady och känner mig oslagbar och euforisk, när jag slutligen vinner hela skiten. Femhundra spänn. Äntligen får jag läsa min ”Låt oss ligga med varandra, Pär”-dikt, en kass pinsamhet att skratta åt, som jag faktiskt tagit med flera gånger för chansen att läsa den som vinnardikt. (Enbart när man bevisat att man är bäst, kan man tillåta sig att vara sämst.)
Malene provar jeans på JC och killen där är det snyggaste vi sett. Man blir nervös. Det är ett sånt tillfälle när man måste låtsas som att man inte blir nervös av hans snygghet, säger Malene, och jag håller med.
När vi slutligen dansar i industrilokalen är allt så underbart. Det är kort klänning förvisso, men ingen av oss visar stjärten. Rave eller Balkan; – ge mig båda tack, med några minuters mellanrum! Förlåt, sekunder!
På söndagen när Malene har åkt köper jag godis med Frithiof och Linda. Livet är fullt av vänner och solsken. Jag kan fortfarande inte deklarera själv och vet inte riktigt hur bildverktyget funkar på wordpress. Men är vacker och varm inuti. Inser att Lina är Min Lina. Vi har nått fram nu. Min Gollum är tyst. Jag har tvingat honom att nicka.
Facebook-sida