2022 var framför allt året då jag fick uppleva vad det innebär att få utdelning på en bok man skrivit. ”Vänligen bygg inga berg” sålde oväntat mycket under sina första månader i livet. Jag fick massor av uppmärksamhet för den, och det är sånt som gör att försäljningen tickar igång, och sedan fortsätter, i och med att folk fortsatte hitta den och berätta att de gillade den, och det är en försäljning som faktiskt fortfarande tycks pågå. Vi är inne på tredje tryckningen och snart är den också slut! Som författare får man oftast vänja sig vid att en bok har ca ett halvårs livslängd kanske. Och detta är inga gigantiska upplagor, inte om man jämför med deckare, men om man jämför med diktböcker överlag så är det anmärkningsvärt.
Och den har gett mig bokningar. Så många trillade in i slutet av förra året och början av detta, så jag blev lite stressad över det. Och tiden gick, och beslutet att våga säga upp sig från Ica växte sig allt starkare. Det är ironiskt, detta att ha skrivit en bok om mitt brödjobb, som sedan ger mig möjligheten att sluta det. Och jag ska ödmjukt erkänna att jag inte vet hur framtiden ser ut. Just nu klarar jag mig. Men inflationen har gjort att jag haft färre klienter som skrivpedagog än jag hade hoppats på. Och när det lossnar, det är ju omöjligt att säga. Så vi får väl se. Men det var ett steg jag behövde ta, att testa att stå på egna ben som författare. Det känns bra.
Vid sidan av alla gig blev jag klar med mitt mastodont-manus, en kärlekshistoria som nu ligger ute hos några förlag på läsning och väntar på ett ja. Håll tummarna!
Och så har vi under året jobbat med ”Blötdjur”, nästa Ariel Held-bok, jag och Alexandra Nedstam på Vertigo förlag. Om allt går som det ska kommer den ut nån gång i början av 2023. Det känns jättekul! Erotik, men också lite skräck. Och jag slänger in fantastik i leken!
På tal om fantastik är det härligt att se Karin Tidbeck ta över recensionssidorna på tidningarna just nu. Läs hens ”Minnesteatern”, som kom ut på Volante förlag nu. Karin Tidbeck är stor utomlands, men har varit något av en doldis här i Sverige, eftersom hen skriver inom fantastik och förlagen här verkar minst sagt ha problem med den genren. Bra text om det här (där även min ”Aldrig ensam” förvånande nämndes i förbigående!). Karin Tidbeck och jag gick på Skrivpedagoglinjen i Skurup ihop 2010, och jag beundrar verkligen hens hantverk och förmåga att bygga upp världar. Hen förtjänar all uppmärksamhet som äntligen kommer nu.
2022 var året då det togs nya författarporträtt. Julia Lindemalm står bakom dessa snygga, och det var så svårt att välja att jag sa ”du får lägga på lite extra, men jag vill ha den här med!”.
Också året när jag testade att skriva kulturkrönika.
På tidernas sjukaste läsning på restaurang Istanbul, där halva publiken verkligen inte ville höra poesi, och klargjorde detta högt och tydligt… Jag hörde knappt vad jag själv läste och visste inte om jag skulle skratta eller gråta (valde skratta). Se litet filmklipp här. Kvällen utmynnade som tur var i en kulturell salong på annan plats för de som ville, så det blev trevligt till slut.
Överlag har jag orkat mer. Tror jag. Det är ju ett annat liv efter utmattningen, en annan Lina, och ibland gör jag fortfarande för mycket och får ”bakfylla” i form av stentrötta dagar när jag bara måste vila. Men kanske att jag börjat hitta en balans nu, i tillvaron? Och lokalisera de där grejerna som tar lite extra mycket energi, och som jag därför faktiskt inte kan hålla på med. Som dåliga kärleksrelationer. Eller att jämt vara så himla duktig. Jag tog tag i sånt där, och började gå i terapi igen. Det är ju fan det bästa man kan göra, när man ser att det finns mönster som måste brytas. Så länge man lever är det inte för sent. Jag tänker faktiskt också bli lycklig.
Vänner jag kommit närmare i år är Emma L, se bild ovan. Vi gick i samma utbildning en gång i tiden, hon är också skrivare, och numera boende i Båstad, det vill säga i mina barndomstrakter, så att det först nu blivit av att vi spenderat en eftermiddag ihop för första gången på många år; det är obegripligt. Jag hoppas att det inte dröjer lika länge till nästa gång.
Även Torbjörn, nedan, är en sån kompis. Vi hänger numera regelbundet, ofta åker vi på utflykter med fina naturupplevelser. Eller bara hänger.
Och Marie! Som jag klättrar med. Och som liksom jag är barnfri. Kändes som att vi kom närmare varann det här året, med ölhäng och mer ingående snack.
En annan jag bara träffat via nätet tidigare, men som nu flyttade till Lund för utbildning, är Saga. Äntligen fick vi ses i verkligheten! Vi delar detta att skriva erotik, bland annat.
Jag fick ett litet nervous breakdown över skadedjur. Det ledde åtminstone till att jag städade hela lägenheten nitiskt. Covid är ett minne blott för de flesta av oss (jag vet, det sprids fortfarande, men främst bland äldre och de som inte vaccinerat sig), och det är knappt att man minns hur det var nu. Så enormt skönt att kunna göra saker igen! Putin inledde ett krig mot Ukraina. Vi trodde att det skulle gå över snabbt, men det pågår fortfarande. Man önskar ju att han ska dö eller nåt, men det hade nog inte hjälpt tyvärr. Jag läste en text i DN av Peter Englund om varför folk inleder krig egentligen, men jag kan inte säga att jag riktigt förstår det ändå.
Facebook-sida