Det är fantastiska tider! Min lover kallar mig mediehora, och lite så är det ju. Det känns som att jag är överallt hela tiden, som att jag blir trött på mig själv och min bok. Nästan. Men bara nästan förstås.
I tisdags sa Magnus Utvik i Godmorgon Sverige att jag visserligen är debutant men att det inte går att begripa, för att det känns som att jag skrivit trettio böcker tidigare! Se den fantastiska recensionen som gjorde min dag (och lite till) här. Min är bok nummer två, det är ca 08:00 in i klippet.
Jag skulle kunna lista alla ställen jag varit med på/i här och nu, men vem orkar? Håll ögonen öppna bara, så kommer jag tillbaka i en tidning nära dig, eller i en bokhandel nära dig, eller var som helst lite för nära dig. Ja, det är sån jag är nu för tiden. Fucking kändisjävel som bara ler överallt och pratar om skrivarprocesser och fjortisar. Bara att vänja sig vid saken. Och när man vant sig är det över, ska ni se.
Vill också passa på att berätta att ”Det borde finnas regler” fortfarande klättrar på adlibristoppen. Och jag har börjat lära mig att inse att det inte bara är för att alla mina vänner köper den, och de på mitt jobb köper den; utan att det faktiskt är främmande människor som jag aldrig har pratat med, som har läst eller sett om den nånstans, t.ex på Godmorgon Sverige i tisdags, som köper den. Det, ni! Ikväll: plats 37. Och det är bara strax under Tomas Bannerheds ”Korparna”, som ju fick fucking Augustpriset!
Mitt fantastiska förlag Gilla Böcker gör förstås ett mastodontjobb med att sälja in den också. Det är dejligt att ha ett så skickligt förlag i ryggen! Och ungefär nu börjar de där tankarna på döden komma tillbaka. Mia Skäringer har skrivit att hon har svårt att vara lycklig, då börjar hon leta knölar och tror att hon ska dö. Jag har lite samma åkomma tror jag. Nån släng av hypokondri. Den får vi jobba med.
Bästa sättet att jobba med sin eventuella hybris, är i alla fall att dyka in i bokprojekt nummer två. Där är sötebrödsdagarna över och jobbet sannerligen på riktigt. Jag letar efter en röst hos en stundtals väldigt osympatisk människa, som har vissa likheter med mig själv för några år sen när jag mådde riktigt dåligt. Inte den bästa av desserter, så att säga, inte mums. Men kavla upp ärmarna och huvudet före, som vi säger.
Gick med i den där gruppen om armhålebehåring på facebook. Vilka idioter det finns! Att orka bli upprörd över att folk har hår under armarna, att skriva till främmande människor att de är äckliga? Och inte reflektera över vilka stereotyper man föder, vilka barbiebilder man frivilligt ställer sig till förfogande för? För det är kvinnor där också. Kvinnor som skriver ”fy fan va äckligt, har du inte råd med rakhyvel eller?”
Som att det var pengar den här diskussionen handlade om.
Pengar är väl det sista såna här grupper på facebook handlar om. Jag var skeptisk själv först. Eftersom jag inte har teve och i ärlighetens namn är slö på att läsa tidningar, är jag sist in i alla debatter. Är det värt det att elda upp sig över? tänkte alltså jag.
Men sen jag gått med inser jag: jo, det är det.
Jag själv för nåt år sen, när jag testade hur långt jag kunde gå med håret innan det blev jobbigt. Luktade för mycket curry om svetten när jag bestämde mig för att raka av. (läs inlägget här)
En barbie med hår under armarna och mellan benen postades som bevis på att ”så här kan vi ju inte ha det”! Jag tyckte den var fantastiskt och stör ihjäl mig på att jag inte hittar den igen. Ge mig en barbie med könshår! Ge alla en barbie med könshår! Det var fan ta mig den bästa uppfinningen jag sett på länge.
Facebook-sida