Ingenting är så fint som hösten.

Varje gång jag är i Växjö är det minst fem människor som jag inte träffar.

Nästa gång borde det väl i ärlighetens namn bli Malin?
Den här gången var det några jag skulle träffat men inte träffade.
Men träffade jag Erika, wohoo! Träffade även på Elin i korridoren. Hon såg glad ut, som hon alltid brukar göra. Och jag tänkte att det var skönt att vissa saker inte förändrats.
Och Malene. Vi diskuterade det sjuka i att man dras sexuellt till män som har en nonchalant arrogant sida som man aldrig skulle stå ut med till vardags.
Sen gick vi promenad och jag fick skoskav som igår var elakartat, samt ett myggbett.
På Kafé de luxe träffade vi på Mattias. Du är i fel stad, sa jag. Du med, sa han.
Han tyckte att en bebis borde vara anledning nog till att få ansökt om fler timmar på dygnet.
Peter kom också, och Josefin. Overkligt att påminnas om Visit nu. Overkligt att tänka sig att jag varit så strukturerad och duktig. Måste börja se på mig själv så igen.
Peter skojade om att detta var min naturliga hårfärg som äntligen vuxit ut.
Malene förbjöd mig från att publicera våra fina höstpromenadsfoton. Så det gör jag inte. Bara ett där vi inte är med, okej?
Ingenting är så fint som hösten.
Får mig alltid att vilja bli kär.
Jag har kommit igång med uppsatsen! Får jag höra en applåd?
Tack. Jag är själv imponerad.
Julia på tåget dit tyckte att jag skulle skriva om estradpoesi och skicka in till tidningar. Kanske en idé? Vet att mamma också pratat om det, och nån gång borde jag väl få upp min självkänsla för det där med kulturjournalistik kan man tycka.
Jag ska väl också dammsuga nån gång, som Niklas varit så duktig och gjort idag.
Men först stan. Jag ser att det skiner utanför fönstret.
I helgen kommer Tobias hit. Jag vill sitta och dricka vin med honom i tusen år. Det är det vi brukar göra.