Mölle

 

Min mamma bor i Mölle. 

Mölle by the sea, brukar man säga och tänka på randiga baddräkter för herrar. 

När min mamma och pappa skiljde sig blev det ett skalv över hela Västra Karup. 

På sina håll har det fortfarande inte lugnat sig. 

 

Men min mamma är lycklig. Hennes nye man heter Hans och är läkare.

Det betyder att man kan ringa till honom om man misstänker att man håller på att dö av en fruktansvärd sjukdom ännu ej upptäckt av vetenskapen. Han är också rätt bra att diskutera ditten och datten med, att brusa upp mot men även bli vän med igen.

 

Vi brukar ha tur med vädret när jag är där.

 

 

Så här vacker är min mamma.

 

På kvällen var det fin mat hemma, som vanligt, sparris och kronärtsskockor, sånt som jag inte tror jag kan laga. 

Sen gick vi till det där stället i hamnen och åt ost och drack vin. Mmm… ost… (se bild lite längre ner)

Vi diskuterade min framtid och de svårigheter man har som opublicerad författare, en diskussion som slutade med att jag röt till ”Men jag ÄR tillräckligt bra! Jag KOMMER att bli publicerad!” Och min mamma sa ”Bra, Lina!” och lyste upp. 

 

Min mamma har ovärderliga och för mig helt okända kunskaper, framför allt förvånande för att komma från henne. Till exempel vet hon att man kan stämma en gitarr genom att lyfta på luren och höra telefonen tjuta. 

 

Mölle består av vackra hus, en båthamn, tjusiga hotell och restauranger där det faktiskt jobbar trevliga människor, en kyrka som ständigt är bokad för bröllop, sluttande vild natur och klippor. Det finns alltid dykare vid strandkanten. Det är litet och jag skulle aldrig kunna tänka mig att bo här. Men jag tycker om att hälsa på. En gång i tiden klättrade jag på klipporna som sluttade brant brant ner. Jag hade på mig spindelmannen-tröjan och jag vände på huvudet och sa ”det här är omöjligt, det går inte”. Och prästen i Glimåkra tittade tillbaka och ropade ”jodå, håll dig nära väggen bara”. Och jag klättrade och klättrade och de sa efteråt ”vad duktig du var som inte trillade, det brukar alltid folk göra de första gångerna.” Och jag mådde illa och sa ”jag tänkte att om jag trillar så dör jag”. Även om säkerhetslinor fanns och jag visste ju att det inte var så. Men trilla? Det var inte ett alternativ. 

 

 

Tillbaka i Malmö var jag lite rebellisk eventuellt dumdristig och sket i antagningsprovet för journalistik i Lund. Tyckte att jag ändå bestämt mig för att inte. 

Gick dock själv på kvällens tillställning på Inkonst. Kände mig lite modig, fast det väl inte direkt var nåt att vara modig över. Hade prickiga klänningen på som kompis.

Sjömannen: ”Jag fick också ont i halsen. Två dagar, det gjorde ordentligt ont. Funderade på att ringa och kolla upp det faktiskt.”

(Sjömannen är kodnamn på nån som förstås inte alls är en sjöman. Logiskt? I min värld.)

 

Jag tackade nej till att vara med i SM i Poetry slam, trots att jag fick en andra chans. Tänkte att andra kommer göra nåt bättre av den. 

Jag tror att på det hela taget är det väldans bra just nu. Tyckte ju till och med det var roligt att jobba på Ica idag!

 

Läs den utlovade recensionen av Klubb ONT här: http://diktafon.wordpress.com/2009/05/04/klubb-ont-1-maj/

Ska intervjua herrarna på söndag, så deras verksamhet blir mer begriplig för gemene man…