Om träning, meloner & cigaretter

Min relation till gym. Hur ser den ut just nu?

Jo tack, jag svettas. Som aldrig förr faktiskt, som en gris, varför man nu säger att grisar svettas? Det är väl mer tjocka män i övre medelåldern med bukfetma, högt hårfäste och rödblå ton i ansiktet som svettas så, men raskt skyller på grisarna.

Sen jag började röka har min kondis gått ner men mitt tvång att träna höjts. Det fungerar så här: jag är en hejare på att få skrämmande bilder av de inre delarna av kroppen, t.ex kranskärlen, blodet som strömmar runt runt, hjärtat som jobbar sitt bästa för att slå. Egentligen är det fascinerande att jag över huvud taget pallar med att röka, med dessa skräckbilder som poppar upp titt som tätt. När jag var hemma senast tittade jag, pappa och Isak (är han femton? Jag tror han är typ femton) på ett program där varje kroppslig reaktion av det sämre slaget (typ stress, typ hjärtattack, typ cancer) skulle visas i genomskärning med allt blod och äckel. Vi satt som fastlåsta inför den amerikanska typiska ”vetenskapsprograms-rösten”, som alla hör på auktoriteten att man inte kan ifrågasätta. Isak sa ”Jag måste se slutet på det här med stressen bara, annars kan jag inte somna.”

 

 

Men ja.

Det underlättar för kroppen om du 1. inte röker (ska sluta om ca två veckor kanske två månader, typ), 2. du äter bra mat (jag försöker! Emellanåt gör jag mitt bästa för att få i mig något! Nu regnar det och är inte lika varmt längre, så nu går det rätt så bra), och 3. du tränar.

Så ja. Jag tränar.

Och nej. Det går inte bra.

Jag svettas. Jag har ingen bukfetma, men jag svettas som tusen oxar. Det rinner om mig. Jag får torka av maskinerna efteråt. Det droppar vid mina öron. Mitt linne blir genomskinligt över revbenen och övre magen. Jag ser ut som en brännskadad. Jag skojar inte.

Jag blir trött efter fem minuter. Och kör vidare. Och blir trött efter fem minuter. Och kör vidare. Och blir trött, och blir förbannad för att jag blir trött, och efter femton minuter är det tillåtet att byta maskin, så då börjar det om igen.

När du inte röker har du en grundkondition. Den ligger liksom latent och kommer sig av nästan ingenting, om du inte har krav på att bli en super-atlet, utan mest är ute efter att hålla dig lite i trim.

När du röker försvinner grundkonditionen. Jag vet inte, men den tycks gå upp i rök, bokstavligen. Poff, säger det. Fnyyyyys, fnysseti-fnyyyyyys! Där fick du. Din dumma jävel.

 

När jag tränar tänker jag att jag måste sluta röka, det här är löjligt.

När jag tränat klart tänker jag Pizza! Ge mig! Jag får! (och känner även ett mer passande sug efter frukt, jo jag lovar. Idag t.ex köpte jag en halv melon för att den luktade så mycket att den inte gick att motstå; läs förmodligen är övermogen. Och då tycker jag inte ens om meloner.)

När abstinensen kickar in igen tänker jag på hur fint det skulle vara med en cigg nu. Jag har ju bestämt att jag får röka nu, om jag slutar sen, och då ska jag väl röka nu, och sluta sen? Inte hålla på att ha dåligt samvete och vela, som jag annars är så bra på?

Jag tror det är svårt att förstå om man aldrig varit rökare. Men ett beroende inger en märkligt trygg känsla. Som ett uppfordrande koppel runt kroppen, som en tickande liten klocka i fickan, som en…

jag ska inte glorifiera det.

För jag vet ju att det är som Allen Karr säger: Det är cigaretten som föder rastlösheten. Det är cigaretten som föder oron. Och det är cigaretten ensam som sätter igång begäret efter nästa, och nästa, och nästa…

Men det är alltså först om några veckor jag ska bry mig om det. Nu får jag tycka att min abstinens är fascinerande. Och le med hur många djävulshorn som helst.

 

Så här classy och miss-matched är jag när jag handlar efter att ha tränat, för övrigt:

och ps: balkongen är nu en dröm.

Sakerna är borta, det vita matsalsbordet är intakt med sina två stolar, ett parasoll bredde ut sig här i morse och en grön heltäckningsmatta gör tillvaron lite mer fancy.

Och förmodligen gör backpackerveckan att jag både får tid att umgås mer med mina kära vänner, OCH att tiden går snabbare till min turnévecka med start i Karlstad, slut i Stockholm.

Grandios överoptimism i min mage. Som sagt.