Jag åkte till Stockholm för att träffa Ida, se Jonas Karlsson (på bilden ovan ser det ut som att han har lite vattenskalle, det har han förstås inte) spela Rikard den tredje. Jag träffade redaktören för textmöte och Anders Fager för middag. Och, störst av allt: jag skulle få träffa Oskar, Idas tre månader gamla bebis. Det är en av mina äldsta vänner, och att träffa en så nära väns första barn var väldigt stort.
Oskar är förstås världens sötaste. Kanske för att både Ida och Alex ser bra ut, kanske för att jag är partisk. Och oj, en sån glad unge! Ibland har jag haft svårt att förstå det stora med barn och mammalivet, men nu fick jag desto bättre insyn och började begripa mer vad det handlade om. Allt blir liksom spännande med en bebis i närheten!
Sover du nu? Vad tittar du på? Har du bajsat? Hur ser bajset ut? Vill du rulla över på sidan och jobba med nackmusklerna? Inte det? Är du hungrig? Allt är liksom av stor vikt och extremt laddat.
En kväll var vi ute själva, like in the good old days, när jag också bodde i Stockholm och vi hade långa utekvällar som var hemskt blöta och ofta slutade på 7Eleven vid Tullen med äckelmat för att nyktra till. Fast nu var skillnaden att vi båda blev berusade mycket snabbare än förr. ”Jag känner att vi blivit vuxna”, sa jag. ”Även om det är du som har alla vuxenpoängen.” Jag hade varit på möte med nya redaktören på Vertigo, den där boken börjar verkligen ta form.
Och jag tyckte att jag kunde se oss utifrån. Som vuxna kvinnor, trettio-nånting istället för tjugo-nånting var vi inte längre så oroliga över hur vi tedde oss för omvärlden. Inte osäkra, famlande, mer stabila i oss själva. Det var en skön känsla att få, även om det kan hända att den är övergående.
Sen sket sig allt lite grann av att vi tog den där sista ölen ändå. För att vi var tvungna att prata vidare, t.ex om vår humorserie som faktiskt ska bli av en gång. Så inför Jonas Karlsson på Dramaten var vi lite bakismosiga trots allt. ”Tänk att vi förr drack Lina-Ida-special”, sa jag. ”En flaska rött och en mousserande.” ”Fast då var man ju död nästa dag.” ”Ja.”
Sista dagen var vi på solskenspromenad. Vår! Vi satte oss på uteservering, och Oskar tyckte det var lite konstigt att bli matad utomhus, i solen, han vred sig som en liten mask. Man undrar ju vad som försiggår i deras huvuden. Själv blev jag bara glad av att kunna knäppa upp jackan.
Så vad lärde jag Oskar? Jo, det bästa han visste verkade vara en skallra med en säl som balanserar en boll på nosen. Jag skakade den flitigt framför honom, och varje gång var han helt fokuserad, spände kroppen och dansade med armar och ben. ”Här, du kan hålla själv i den”, försökte jag, och manade honom att krama om ringen. Och minsann!, om han inte gjorde det till slut.
Och vad lärde Oskar mig? Jo, att jag kanske vill ha barn trots allt. Det är att ge upp sig själv en smula. Men kanske är det precis vad man vill. Kanske är det mer underbart, än det är farligt.
Och Rikard den tredje då? Hur var det?
Jodå. Det var också bra.
Facebook-sida