These days

 
 
Ångest är ganska tjatigt. Alla dåliga tankar är blå och tonårsdoftande, och egentligen är den stora skillnaden nu jämfört med när man var just 14, att nu vet man mer om avgrunden. Det går att bli bittrare. Det går att hugga fler drömmar längs med fotknölarna. Det går att såga upp magen på ett helt annat sätt så att säga, än den lilla kniv man tänkte sig då. Förr. När drömmarna var lite mer barbie. 
 
Jag tillhör de som stänger in mig när jag mår dåligt. Har hört att det är rätt vanligt beteende. Lyssna på musik och vagga kroppen. Försöka. Eller bryta ihop. När ingen ser får man ju som bekant göra vad som helst.
Min nacke gör så jävla inåt helvete ont, trots att jag gör övningarna som hon gav mig. Jag ser cancerknölar eller vad fan som helst, det är tjockt och oundvikligt, som en tickande nedräkning bara. Det är logiskt.
 
Den här gången är det dags att titta på gamla foton. Tänka tillbaka, utvärdera, betygsätta. Är jag bättre nu? Och då handlar det inte om framgång. Då handlar det om det som är lika för alla. Lycka. Det som är varmt i magen. Förälskelse. Sånt tjaffs ni vet.
 
Förlåt att jag är så ärlig. Det är ju också något att få ångest över. Men min filosofi mitt i all den här sörjan är intakt: jag tror att alla mår skit ibland och att vi mår bättre om vi får läsa om andra som mår skit ibland. För att det är viktigt att säga det högt, särskilt när det är så jävla mycket inredning och bröllop och gravidmagar och lyckat hela tiden, alla poäng vi plockar, alla kilon vi går, för att jag tror att det är viktigt att berätta att allt inte är så där hela tiden. Glansigt. Tillrättalagt. För att jag tror att även Elsa Billgren bryter ihop med pandaögon då och då. 
 
Jag kräver inget bröllop. Nej, ärligt, det är inte en av mina drömmar. Jag vet inte ens om barn skulle vara så passande, jag är rätt så främmande för karusellen. Det är vackert, ni får gärna hålla på, men jag kan inte riktigt se mig själv där.
 
En liten relation skulle dock vara trevligt. En sån där förälskelse så att ”Säkert!”s honungslåt känns sann igen. Jag antar att jag borde ta tag i de där sakerna först, ni vet, harmoni och kärlek till sig själv, buddha, knäna böjda under kroppen och allt i en enda lycklig jävla helhet. 
Kanske vill jag bara fly igen?
Jag har tusen sätt att fly. De flesta av oss har det, återigen tror jag att det är universalt. Eller också skyller jag bara ifrån mig på er, det kan ju vara lite sak samma. 
 
Utvärdering.
 
Det fascinerar mig alltid, hur det sätter sig i kroppen. 
Fingrarna blir stela, magen gör ont, huvudet, illamåendet. Ångest heter det. Och hur jag blir duktigare och duktigare på att se in i minsta lilla bit av mig själv. Med svarta ögon, bläckdroppande. Fy fan va inget är något värt då. Varje ord jag skrivit är mest en flyktprestation. Det inre uppfläkt på papper bara. I fina ord inklätt. Men kroppen kan inte fly. 
 
Som att kroppen går ur kroppen. Klär av ett yttre skal, och det innersta, det som alltid varit det sannaste, läxar upp. Brottar ner och håller fast, slår hårt på kinderna. Spottar. Biter i kinden. Slutar inte förrän jag skriker. Förrän bitmärkena blir blå. Hjälper det? 
 
Vad hjälpte förra gången?
 
Det kommer att komma en ljusning. Någonstans vet man det, och den får helst komma imorgon för man har ju inte tid med det här. Den vuxna som vill resonera med den barnsliga, den som flyr undan ansvar, vänder in och ut, går sönder. Den starka vill läxa upp den svaga. Uppfostrande, uppfordrande. Att skärp dig.
 
En väl anpassad maskin. 
Mänsklig, men helst perfekt.
 
Den här gången är det ex. Sånt man har haft, som har funnits i ens liv, men nu är så långt bort, ogreppbart. Ofattbart, obefintligt. En annan människa som nu gått upp i rök. Han kunde lika gärna vara död. 
Och att det var min skräck en gång, när jag gjorde slut. Att förlora honom ur mitt liv. Och så gjorde jag det.
 
På lördagen lyssnade jag på låtarna vi hade. Eller bara det som påminde om. Och sen resten också. Allt som nånsin påmint om andra. För att banka in det lite mer: hur jag nu låg här själv. Det får man inte prata om. Att man är ensam. Det ska vara självvalt, lyckligt, en flirtande singel utan hållpunkter som drar tillbaka. 
Och jag brukar inte låtsas om det heller. En väl anpassad maskin.
 
Jag har aldrig lärt mig att prata om ångest. Har ni det? Det var därför jag ville ha med det så mycket i ”Det borde finnas regler”. Låta Mias deppighet breda ut sig, stor och väldig stundtals. Alltid obekväm. Alltid objuden. 
 
Jag tror att ni också har det så här ibland. Ljug inte för mig.