Plus tard!

In: provkategori, typ dagbok

Vilken dålig människa jag känner mig som nu.

Men vet ni? Jag är inte tjugo längre.

Jag vill inte påstå att jag är jättegammal, men tydligt tillräckligt gammal för att bli för trött för saker och ting. Trots att jag vill åka till Pyramides och gå på den där lesbiska puben jag spanat in, som verkar mycket mysig, så tar det emot bara jag ska till dörren. Det får bli imorgon. Jag får kompensera med att gå dit lite i tid, de öppnar redan vid 15 om jag fattat rätt. Åker jag ikväll kommer det att sluta med att jag åker vilse av trötthet, det kommer inte att bli bra. Imorgon är det trots allt en hel onsdag. Och den får bli lugnare, mindre fläng hit och dit och tusentals trappsteg.

Denna uppdatering och en kopp vin känns precis lagom för vad jag orkar med ikväll.

Idag… eller vänta! Varför inte börja med igår?

Igår började med att jag hittade Fiket. Det med stort F. Det ligger i Marais. Jag åkte dit för att det var ett område jag var nyfiken på, och så låg La favourite tvärs över gatan från uppgången. Egentligen hade jag planer på att dra till Butte-Chaumont, som jag tyckte såg ut som Narnia på bilderna i guideboken. Men när jag kom ner i receptionen på morgonen regnade det, och det var ju tur, för annars hade jag kanske aldrig hittat mitt fik.

La favourite lät ju både mysigt, och dessutom bekant. Jag tror att jag kan ha läst om det i guideboken. Personalen var trevlig. Lite tjugotal och jazzig musik i bakgrunden. Jag satt länge med mitt kaffe. Spanade på bartendern, som var snygg (det är alltså en bar också?). Jag var sugen på att jobba med romanen, och det gjorde jag också, länge och ihärdigt. Gick igenom det jag skrivit, var noga med strykningar, syftningar; vad kan strykas, vad behöver komma fram tydligare? Hur gör jag det snyggast? Det kändes bra. Självklart. Det är detta jag ska syssla med, detta är mitt gebit. Och jag får aldrig tro något annat.

Snart hade det gått tre och en halv timme. ”Maintenant, je veux manges!” sa jag, till han som undrat om jag ville äta när jag kom. Jag hittar orden, rätt så ofta. Men är lite sämre på ”s’il vous plait”-biten.

Mm, deras risotto gick inte av för hackor!

Först tänkte jag ”jag ska hit varje dag, och börja dagen här med att skriva!” Men sen tar det ändå lite tid att ta sig hit. Det är först blå linjen 2 ända till slutstation Nation, och sen är det byte till gula linjen 1 mot La Défence, några stationer tills man kommer till St Paul. Glömde ta tiden på det idag, men det tar nog lite drygt en halvtimma.

Vädret hade blivit bättre nu, men nu var klockan så mycket att jag kände mig osäker på om parken var en bra idé. Vek den dagen åt Marais istället. Denna typ av planläggning för dagen görs upp hela tiden, kastas om, funderas kring och slutligen tas beslut i. Jag gör allt detta själv. Och det är ofattbart skönt faktiskt! Alltid annars ska det ju divideras fram och tillbaka, man blir sur, man blir hungrig, man tycker olika. Sen kan det vara trist ibland också, när det inte finns någon att diskutera alla intrycken med. Kanske därför det känns så viktigt med bloggen?

Bilden ovan är tagen på ett spännande antikvariat jag steg in i. Plockade genast åt mig några böcker som låg på rea. Jag är pepp på att få franskan att utvecklas, och har funderat över det där med att läsa böcker på franska. En tanke har varit att läsa en bok först på svenska, sen på franska. Men jag inser ju att vuxenböcker är för svårt för mig. Det jag hittade här var serieböcker, mycket fina sådana. Parfait! Dessutom billigt. Tre för typ 180 svenska kronor.

När jag frågade efter påse att bära i sa han att det blivit förbjudet precis att ge plastpåsar (regel som bara gäller Marais? Jag fick ju plastpåse i matbutiken). Han visade upp en tygpåse, som var fin, så jag köpte den.

Den här boken köpte jag inte. Men nog verkade den intressant?

Marais är idag Paris gaykvarter, vilket märktes en del på klientelet som vandrade omkring där. Det är också här du hittar trendiga designerbutiker, diverse smågallerier, Pablo Picassomuseet och de judiska kvarteren. De judiska kvarteren, sa Li, hittade hon genom att först gå runt samma gator tre gånger. Sedan öppnade det sig plötsligt, mitt i. ”Jag tänkte att det kanske är så man måste göra?” Själv var jag mätt och letade väl inte direkt efter de judiska kvarteren (mest kända för sin goda falafel). Gick lite vilse, jag också, ska erkännas. Jag var så nöjd när jag hittade till Place des Vosges, som är en park som ligger mitt i och som jag tänkte var utmärkt att ha som riktmärke. Sen insåg jag att alla gatorna runt den parken såg likadana ut. Det fanns inget att gå efter! Det här med riktmärken igen; jag vet! Jag ska kolla gatunamn! Men det är som att jag är utomordentligt bra på det där med riktmärken. Hjärnan letar liksom av sig själv. Det är som när jag skriver och det kommer snygga övergångar från det ena till det andra, de hakar tag så bra i varandra; och sen är det supersvårt när man måste kasta om i scener och bryta upp det.

Sen gjorde det väl inte så mycket att vara vilse heller. Det var mycket att titta på. Jag fotade en del.

Fin vägg.

Smal gata.

Orosmolnen tornar upp sig bakom husfasaden vid Place des Vosges. Jag läser nu att det tidigare, för länge sen, försigick tornerspel här. På 1600-talet bodde de välbärgade här, många av de vackra husen lever kvar, restaurerade sedan den tiden. Idag bor åter överklassen här, läser jag i guideboken. Men kanske snarare med tyngdpunkten på kulturellt kapital; den trendiga ”gräddan”, de rika intellektuella.

Tjocka barn.

Vacker gränd.

Här var jag inne och fascinerades; först på nära håll ser man att dessa tavlor är gjorda av bland annat vinkorkar. Jag frågade om jag fick ta foto på dem, och hon sa ”bara utifrån”. Så jag ska tipsa om konstnären, tänkte jag. Hon är från Amsterdam, berättade galleristen, heter Isabell Beyer, och gör oftast kända kvinnor i denna teknik (med undantag av Hitchcock). Du hittar mer om hennes verk här.

Trots värmen märks det att det är höst. En skön kombination. Och reklam för utställning av Bikinin 70 år (sista dagen idag tyvärr, ser jag när jag googlar).

En av många tebutiker. Påminde om teställena i Egypten, där man skulle sitta och bli bjuden på te och snacka sig ur att köpa något. Eller köpslå om något man faktiskt ville ha. Här hade jag främst tänkt gå in och dricka te, och låna deras toa, men väggarna var så kantade av saker uppifrån och ner, att jag blev nervös och gick ut igen.

Jag i Marais. Ibland ser min nya frilla så underlig ut. Kanske för att resten av mig fått lite färg här.

Jag dör, så många snygga hus.

Plötsligt, utan att jag letat efter det, kikade en grej jag kände igen från guideboken upp! Jag tog ett foto och gick vidare.

En man med peruk och käcka äppelknyckarbyxor begrundar läget.

Och så en kyrka. Jag var för trött av värmen, och det var så mycket muséer dagen innan att jag inte kände för att gå in eller närmare. Nöjde mig med att titta på håll. Picassomuseet hade visserligen varit intressant, men som sagt: för mycket muséer är inte heller kul. Det får bli nån annan gång.

”Qu’est-ce que c’est?” sa jag till han som stod bakom disken, och pekade på en sån här fluffig skapelse som en tjej hade framför sig på sitt bord. Han förklarade att det var en kaffe med vispgrädde, visade upp vispgräddesprutan när jag inte fattade vad det betydde. ”Ah! Je voudrais!” Och en croissant på det.

När jag rest med min familj har det här med hunger alltid varit en issue. Hur folk blir hungriga olika snabbt, behöver olika mycket, vill ha det men inte det, blir besvikna, kan inte enas, och så vidare. Mitt främsta krav är att tillföra näring med jämna mellanrum. Annars blir jag trött och deprimerad och allt blir jobbigt. När det är varmt kan man behöva påminna sig om saken, för kroppen fattar det inte riktigt själv. Toalett behövs också med jämna mellanrum, tyvärr. Idag har jag råkat ut för en offentlig, som var gratis men konstig att lista ut. Dörren ville inte stänga sig. Istället tjöt ett larm. Ofta är det annars att det fattas papper. Eller att man inte kan spola.

Den här toaletten i Marais var den minsta jag varit på. Det är också en grej som skiljer sig från Sverige. Lokaler är ofta hur små eller konstigt planerade som helst, det finns liksom inte regler för hur det måste vara. Handikappanpassning har blivit bättre, påstår guideboken. Men jag tror det när jag ser det. Det är både ovant och lite upplyftande, att det inte finns klara förhållningsregler för saker och ting. Det blir liksom skitigare. Men också friare.

Politiskt klotter i tunnelbanan. ”Ma maison, c’est l’ocean / ici, c’est la prison!”

På kvällen igår åt jag här, på Chartier, ett ställe som stod omnämnt i guideboken som vackra lokaler och hyfsad mat till billigt pris. Vackra lokaler var det verkligen! Servitörerna som jobbade där var äldre män som gled omkring i lokalen likt stolta humrar, pondus upp till öronen. Det var kö för att komma in. Men när jag sa ”seuelement moi” när de frågade efter mitt sällskap, gick jag före och fick bord direkt. Så, det kan vara ett tips!

Här satt man bredvid varandra vid avlånga bord, dock, så jag hamnade där det fanns plats hos ett annat sällskap. Inget socialt trevligt snack här, inte. Det känns inte som att det är fransmännens grej. Å andra sidan har jag inte riktigt försökt heller. Nu kändes det ju mest som att de var där för att umgås. Jag var där för att äta.

Belle Epoque-interiör, kallade guideboken det. (Wikipedia förklarar: ”La belle époque (franska, den vackra/ljuvliga epoken) är ett uttryck som uppstod innan första världskriget för att främst karaktärisera en fredlig period i Frankrikes historia från 1871 fram till 1914.^[1] Begreppet används även generellt för att beteckna den då rådande tidsandan i Europa.

Uttrycket återspeglar positiva samhällsförändringar som ägde rum under perioden och stämningar som tillväxt, sorglöshet och framtidstro, men också ett nostalgiskt tillbakablickande som uppstod i det traumatiserade Frankrike efter kriget.”)

Maten däremot, var sannerligen en besvikelse. Egentligen har jag inte mycket till övers för vad det franska köket erbjuder. Om man som jag äter fisk men inte kött, och inte är knäsvag för sniglar… det blir liksom lite torftigt, känns det som. Men jag vet inte, jag har ju inte testat allt som finns. Patisseriandet är ju trevligt! Här var det skolpotatis med lite klippt gräslök på, och champinjoner med olja och persilja. Frästa i, menar du? Nja, det var inte särskilt varmt. Här var det smårätter att beställa, och så skrev kyparen upp på bordet vad det kostade efterhand. Vinet kunde köpas i minst 25 centiliter, och jävlar vad mycket det var!

Jag blev berusad och frågade hotellpojken om han ville med ut och röka när jag kom tillbaka. Det ville han. Visade mig den avlånga balkongen i rummet mittemot, som är mer av en lägenhet måste jag säga. ”Combien?” Vi pratade franska hela tiden. Jag minns inte, men den kostade mer än jag nånsin betalat för ett hotellrum. Jacuzzi i badrummet också. Och en liten soffgrupp i skinn.

Hotellpojken höll med om att det var lite jobbigt att han inte kunde engelska. Han är tjugosex. Och tyckte att jag pratade bra franska, sa han. Det gör jag inte. Men så kul det är att försöka! Hur går det med romanen, frågade han, och jag kunde ju svara att det gick bra nu. Att jag hittat fiket, att jag suttit där i fyra timmar. År, råkade jag säga först, och nog för att tiden upphör när man skriver, men.

På tal om det, så är klockan snart halv tolv. Det här blogginlägget behöver inte vara längre. Ni får uppdateringen av dagens händelser nån annan gång.

Innan jag glömmer det bara: det läskigaste som hände igår, var när jag precis ätit upp ett plommon jag köpte i Marais, jag gick på gatan där bredvid en fancy restaurang, och en grön liten larv trillade ner på mitt finger och sedan ner på marken och kröp ihop till en boll. Äähm?! Jag tittade på plommonet. Som bara hade en liten bit kvar nu, och sen kärnan som jag kastade ner i en avloppsbrunn. Vad betydde detta? Hade jag ätit ett plommon med larver i? Fanns det fler larver nu, inuti min mage? Det var i så fall för sent att göra något åt det. Skulle jag må dåligt senare? Mådde jag inte lite konstigt redan nu, om jag kände efter? Var det springmask, skulle jag bli förgiftad, eller var kom den ifrån, jag tittade upp: det fanns ju bara himmel där?

Jag har inte mått illa och jag har inte märkt av något annat underligt heller. Det var bara en liten larv, som blev en bra story.

Och ”plus tard”? Det är bara ett av dessa uttryck som duolingo lärt mig, som poppar upp och stör utan att jag minns vad det betyder. Jag googlade nu. Det betyder ”senare”. Så lämpligt.