December är verkligen en månad av många känslor. Så har det varit för mig de senaste åren. All reklam runt omkring en skriker ut att kärnfamiljen är det enda rätta, och om inte det så åtminstone parförhållandet. Käääärlek! Tonvis av romantiska komedier utspelar sig i juletid eller väver in julscener för att få till den rätta touchen av hjärteknip. Och jag tycker egentligen om det. Det är bara inte en verklighet jag själv lever i. Jag har ingen kärnfamilj och jag har oftast inte en lycklig parrelation. Jag känner mig ensam i december. Även om jag har en ursprungsfamilj, en stor släkt, och vi brukar ha det mysigt under julen. Det är liksom en känsla av melankoli som dyker upp då och då, hur man än gör.
Häromnatten vaknade jag klockan fyra av den värsta av smärtor. Den värsta av smärtor i min värld är ischias. Falsk eller verklig, det spelar mindre roll just då. Den hugger till längst ner i ryggen och strålar ut i rumpan, benet, det är fruktansvärt. Jag ville bara att det skulle släppa förstås, att låt mig somna om. Jag vankade, jag googlade, jag grät lite grann. Till slut var det en övning som fick det att släppa, och det var att ligga på mage och trycka sig upp med överkroppen på händerna. Sen smörja in med tigerbalsam, och då kunde jag somna om. Men det är verkligen en smärta jag är rädd för. Dagen efter ringde jag vården, och nu har jag tid hos sjukgymnast. Usch. Är det så här det är att fylla fyrtio? Kroppens långsamma men ack så säkra förfall. Det har börjat.
Avslutningsvis lite bilder från Bokens dag. För nu lät det som att mitt liv är skit, och så är det ju inte! När jag kollar på adlibris ligger min bok högt upp på listan av Mest sålda poesi just nu. Och det kommer hela tiden fina omdömen från när och fjärran. Jag är så glad att min bok verkar nå ut till folk! Och nyligen fick jag också ett stort stipendium från författarfonden, vilket förstås kommer att lösgöra tid för skrivande även nästa år. De där uppe vill att jag ska fortsätta skriva. Det betyder mycket. Och jag har många olika projekt på gång, skrivandet känns lika kul som nånsin förr. You’re gonna see more of me.
foto: Urszula Striner.
foto: Urszula Striner
foto: Urszula Striner
foto: Urszula Striner
foto: Urszula Striner
Alla bilder ovan är tagna av Urszula Striner, utöver det på Ida och Charlotta backstage, det tog jag.
Slutligen ett försök till gruppbild från first row:
Tack för att jag fick vara med om denna dag!
Hemma på Bjäre en tur i början av veckan; nu är min syster, hennes italienare och deras son hemma. Och det är lika mysigt som alltid.
Facebook-sida