Vi går in på sista veckan i november snart, och det är också sista veckan med 10 procent rabatt på min responstjänst. Boka mig innan den 30e för att avnjuta den! Nu har jag precis haft en klient eller kund eller vad man säger, jag vill säga kund för klient låter för tjusigt. Hur som helst skickade jag iväg responsen idag, och det är alltid både ett stort välbehag att bli klar med något, och en liten oro att den som tar emot responsen ska reagera negativt på något jag skriver. Att det pedagogiska uppdraget ska ha misslyckats, att det kontruktiva inte ska nå fram utan att det snarare ska kännas som en örfil.
Jag har aldrig förstått det sättet att ge kritik. Alltid avskytt program som ”Idol”, där folk ställer sig och sjunger eller uppträder. och för att det ska bli bra ger man av sin själ (det är sånt vi konstnärer gör, vi satsar allt och håller inte tillbaka), och att då nån ful jävel ska sitta där och säga att det man gör suger. Det ska vara som ett skämt rent av, att ”hur kunde du tänka dig att det här skulle gå hem”?
Författarlivet är fullt av den känslan. Och det är klart att man måste lyfta fram det som inte funkar. Synliggöra det, och eventuellt komma med tänkbara lösningar. Men som skrivpedagog är mitt uppdrag att lyfta, inte trycka ner. Att hjälpa. Helst att ge lust också. Att få kunden att känna ”jo, men jag kan det här! Jag är på rätt väg, jag har någonting. Det behöver bara putsas lite för att komma fram.”
Hur går det på jobbsökarfronten då?
Jodå. Det har varit rätt mörkt överlag tycker jag. Med humöret och så. Jag har inte precis känt mig som det eldfängda trädet på kyrkogården, utan snarare som ett av de kladdiga bruna löven som ligger längst ner i vattenpölarna. Det är ingen säsongsdepression. Det är ingen depression över huvud taget, jag har kryssat i ett papper hos en läkare idag och det uppfyller inte kraven.
Jag var på ”Oslipat”, det skulle vara Johanna Hurtig Wagrell, men istället för Johanna var det Elinor Svensson. Båda är med i podden ”Vad blir det för mord”, och egentligen blev jag glad att det var Elinor istället för Johanna, för Elinor är ju min favorit. Hon skämtade så svart om att hennes pappa hade dött, att hon var djupt deprimerad och nyss hade varit självmordsbenägen, och det låter inte som saker man kan skämta om eller hur? Men det är det som är så bra med humor. Att man kan skämta om vad som helst. Och av det mår man bättre! Det var så jäkla befriande att höra henne prata om sånt där, jag blev tårögd mellan skratten. De där sura PK-människorna som vill ha regler för vad man får skämta om och inte; de måste fatta det här. Svart humor räddar fan liv.
Och jag mår bättre den här veckan, ni behöver inte vara oroliga. Det gick över, som det så ofta gör. Men kanske ska jag helt och hållet sluta röka? För det skapar fan onödiga berg-och-dalbanor för mig, och det har jag konstaterat alldeles för många ggr redan.
Jag var på en jobbintervju, det var jag. Dagen efter skrev jag till henne att jag valt att gå vidare med andra alternativ. Det finns inga andra alternativ i nuläget, men jag kunde inte tänka mig att jobba där. Det kändes som att det skulle innebära ca tio steg under Ica, och bara hela stället, att åka dit och gå av på den grå stationen mitt ute i ingenstans, gav mig ångest.
Och det har varit för mycket ångest som det är. Som att det slog mig i skallen som en slägga en dag: en höst av motgångar! Verkligen vem tror du att du är. Refusering, relationsavslut, räkensskapsstress. (Ja, jag gick hårt in för alitterationen där!)
Men jag kom hem, grät lite på soffan, tänkte att jag vill dö men jag vill ju inte dö, så jag letade lite nya jobb och sökte dem. Det får väl ta sin tid. Ett bra brödjobb växer inte på träd, men jag har ingen lust att gå tillbaka till Ica. Jag var där i fjorton år, nästan. Det får räcka. Det måste finnas något annat alternativ.
Under tiden skriver jag på den här romanen, som nu legat orörd i några veckor när jag hållit på med responsuppdraget, och liksom tittat på mig på håll. ”Hallå”, säger den försiktigt nu. Öppnar upp armarna. ”Välkommen tillbaka.”
Och även om det är ett manus med mycket ångest och jobbiga tankar och en viss klaustrofobi för att vi befinner oss så djupt inne i huvudpersonens hjärna (och det är ganska mörkt där), så ÄLSKAR ÄLSKAR ÄLSKAR jag att skriva på det! Det ska bli klart i höst. Eller ja, beroende på hur många responsuppdrag som trillar in nu framöver dårå… Men några dagar i alla fall! Behöver vi umgås. Det blir kanske det bästa jag skrivit.
Facebook-sida