Övar mig i att ta helg

IMG_5881

Denna höst är underbar.

Det är ju bara att inse; jag har det jävligt bra just nu. Jag styr över min tid, får skriva hur mycket jag vill, vi kan kalla det ”jobba heltid som författare”. För varje dag som går inser jag alltmer vidden av detta. Igår slog det mig till exempel att jag varit van vid att jobba mer än hundra procent. Det har varit naturligt för mig att varje liten millimeter av kalendern behöver utnyttjas, om jag ska hinna med allt det jag vill hinna. Och då menar jag inklusive träffa vänner. I längden är det helt idiotiskt att hålla på så där, och först nu, när jag inte har kniven på strupen längre, börjar det gå upp för mig hur nära jag egentligen var att gå in i väggen i våras/somras.

IMG_5884

Veckan som gått har jag jobbat på flitigt med redigering. Redigering är egentligen det tråkigaste som finns, fast också det mest utvecklande som finns. Det är vad som skiljer skrivande människor från författare. Och nu pratar inte jag om redigering som i ”ta bort kommatecknet här” eller ”kolla stavningen på det här ordet”. Utan mycket mer omvälvande. Som ”den här karaktären är för blek, du måste jobba på honom”. Eller, som jag insåg i telefonsamtal med en kompis idag, ”de här scenerna har en annan röst. Du måste skriva om dem, så att romanen hänger ihop”.

Det är bra att prata med kompisar om det du skriver.

Eller: korrigering där! I redigeringsperioden är det det. När du kommit en bit på väg, du har en hyfsat genomarbetad version klar, du vet vad du vill berätta, men nu behöver du se till att storyn fungerar. Att prata med en kompis om romanen behöver inte heller betyda att du avslöjar hela handlingen. Bara att diskutera skrivande, som vi gjorde idag, kan få dig att inse och sätta ord på dina problem.

En annan sak som gick upp för mig när vi pratade var varför jag plötsligt utarbetat den här delen av min huvudkaraktärs funderingar, och hur hon därigenom förändrats. Vuxit. Utan att det varit min mening från början, det bara blev så.

Jag låter ofta karaktärer börja i mig själv, och sen jobbar jag med att skriva dem ”ifrån mig”, så att säga, så att de kan bli sina egna. Trovärdiga, tredimensionella. Ofta kommer inte de avgörande skillnaderna in förrän i just de sista redigeringsturerna. Där jag är nu. Men det är befriande när det kommer! Som att lära känna karaktären på nytt, som att först nu blir hon verkligen hel, står ut ur boken för mig.

I arbetet med ”Det borde finnas regler” skedde det genom att Mia plötsligt började klottra på toaletter.

Och jag lät henne teckna en serie, märkte av hennes intresse för konst, lät den få ta mer plats, hennes längtan efter att få bli konstnär. Det var ju inte jag; det var Mia. Små detaljer bara, men där hade vi henne!

Och i och med det hängde även andra delar med. Snart var det som att jag knappt längre kunde plocka ut och peka på mina egna sidor i henne. För det är vad som händer, när en karaktär blir levande. Hon blir kvar, jaget suddas ut i kanterna och bort från boken.

Och den bleka karaktären då? Hur gör jag honom tydligare? Jag påbörjade en karaktärskarta i fredags: vad gillar han? Vad gillar han inte? Favoriträtt? Hur klär han sig? Problemet är att jag egentligen tycker såna övningar är skittrista.

Så idag köpte jag en mina vänner-bok för att göra arbetet lite mer lustfyllt! En ovanligt ful ”top model”-variant som får mig att undra om barn idag ens får vara barn… men ändå.

IMG_5887

Imorgon ska jag lära känna honom bättre. Och, tydligen: skriva om två eller tre scener så att det blir ”samma röst”. Kuken så tråkigt, men… det är mitt jobb. Idag däremot, är det söndag. Detta är också något nytt, något att öva sig i. Att ta helg. Vara ledig. Ta en promenad i höstsolen, kanske läsa i Maria Gripes ”Agnes Cecilia” som jag lånade hemifrån senast jag var där, och som visade sig vara nästan lika bra som jag kom ihåg den från barndomen.

IMG_5885

Jag köpte lite kolkritor också, när jag ändå var på lekhumör. För på samma sätt som Mia tycker jag om att rita. Men det är inget jag vill skapa en framtid inom, det sker bara som avslappning för mig. Meditativt nästan. Men alldeles för sällan, insåg jag.

Jag kände ett direkt sug efter skoj utan pretentioner när jag såg dem.

För sånt behöver alla. Även vi som jobbar med det roligaste i världen.

IMG_5886