Redigeringshelvetet. Och himlen.

Att skriva är inte bara roligt. Det tror jag att jag gjort ganska tydligt i den här bloggen genom åren. Det känns lite grann som att ju mer jag lär mig om författandet, desto jobbigare blir det.

Eller nej, riktigt så är det väl inte. Jag blir bättre på hantverket och därmed mer effektiv. Å andra sidan…

 

…tar det fortfarande lika lång tid för mig att få till en berättelse. Så här såg det ut idag.

IMG_6118

 

IMG_6134

 

 

 

IMG_6135

 

IMG_6137

 

Sjukt jobbigt förstås.

Och samtidigt så himla inspirerande! Detta är alltså manuset jag jobbade med i våras, om ni minns? Som jag tänkte mig var en crossover, handlar om ätstörningar och att knulla runt, kortfattat. Men det mest intressanta är förstås undertexten. Och just nu står den dels tydligt att läsa i texten som sådan. Dels hade jag förälskat mig lite för mycket i språket och handlingen för att kunna se vad som ska vara kvar och vad som ska bort; nu ser jag det tydligare. Det är skönt och samtidigt deprimerande, för jag ser allt jobb som ska göras.

 

Det är det här som är jobbet. Att kunna se utifrån, dissa och förkasta eller hylla och ändå skriva om, så att det som är bra inte dränks av all dålig jävla sörja.

Varför gör jag det här?

För att det är underbart, det bästa jag vet.

Men just idag är jag tveksam till om jag skulle rekommendera någon att kasta sig in i det.

IMG_6130

Fast det är väl lite samma sak med livet, eller? Vi kastar oss in utan att kunna det och sen går det åt helvete en massa gånger men inte ger vi upp för det.

Jag är till exempel förälskad igen, är inte det mot bättre vetande, så vad är? I en man jag brutit upp med en gång tidigare. Ändå känns allt så rosenskimrande fint och rätt och nytt. Varför gör jag det? Det kan ju göra så himla ont i slutändan.

Jo, för att det gör mer ont att inte förstås. Livet! Hej! Om vi inte lever det, vad är det då för nytta?