”Den fria viljan” har blivit omtalad som en av de tyska filmundren just nu. Jag såg den ikväll på folkets bio.
Vi var kanske 8 st i salongen.
Jag ska inte ens försöka mig på att recensera denna film.
Det var länge sen jag kände mig så här.
Människan har många känslor på sitt register, att en film på nästan tre timmar lyckas beröra alla och dessutom inte får mig att tröttna och vilja gå hem, det är vad man kan kalla en ovanlighet.
Jag vill inte hylla för mycket, det brukar få folk att strunta i att se den.
Och det är ingen fri vilja att se det här.
Slutscenen är ovanligt utdragen, över eftertexter och allting.
Det behövs
för att samla anletsdragen.
Förresten: ni var några st som trodde att mitt förra inlägg här på bloggen inte var skrivet av mig. Det tar jag som en rar komplimang, som en tydlig klapp på axeln att jodå Lina, lite journalistlikt skriver du allt.
Och så vill jag tillägga att ja, jag vet, jag var för hård mot mig själv. Jag biter hellre mig själv först, innan jag riskerar bli biten av andra så att säga.
Även om jag nu inte fått nåt bett för just det här. Än.
Facebook-sida