Det är väl bara att njuta

Blev lite inspirerad att skriva ett blogginlägg! För att jag bläddrade tillbaka bland gamla på jakt efter en bild på mig och Emma L i skinnjackor för hennes födelsedag (hittade inte, men hittade en annan).

Det har ju hänt en del sen sist, och det har mest varit positiva grejer kring min bok. Jätteroligt att den får så mycket uppmärksamhet! Liksom syns överallt; från Studio ett till Fri köpenskap (branschtidning). Du hittar det mesta via min Instagram, där jag skrytigt delar med mig. Det får man lov att göra, tycker jag. Är detta mitt genombrott? Lite så har det känts. Det blev en boom efter Patrik Lundbergs krönika, och sen har det ramlat in intervjuer och recensioner lite pö om pö under månaderna som gått. Första upplagan sålde slut på en månad; det ni! Rätt häftigt för att vara en diktbok, tycker jag. Genombrott eller ej, kul att boken verkar nå ut till läsare. Och faktiskt just till de läsare jag hade hoppats på också; folk som inte brukar läsa poesi hör av sig och skriver att de gillar den. Det gör mig glad!

Jenny fick hjälpa mig en morgon med några bilder, för att det prompt skulle vara ”du i kassan, hållandes en bok” till just den intervjun. Hehe, rollerna går in i varandra nu. Kassörska, författare. Häromdagen skrev jag plötsligt en lång dikt för att jag fick en bra idé. Gick och filade på det i mobilen så att jag knappt kunde promenera. När jag märkte att det var några meningar som återkom kände jag: ”nu är jag en poet!” Nu resonerar jag som en poet. De här meningarna återkommer för att de berättar vad dikten egentligen handlar om. Och det är det som är poesi. Att lösa ett pussel. Typ. Jag har tidigare tyckt att titeln ”poet” känns svår, jag har sett mig främst som prosaist och tyckt att ”estradpoet” räcker väl; jag har ju främst skrivit för scenen ändå. Men nu så.

Visserligen täcker väl ”författare” det mesta?

Idag var det första som hände ett blodprov, för att förra tydligen inte gick att analysera. Det är något jag aldrig varit med om tidigare. ”Var det för att jag drack för lite vatten innan?” frågade jag han som skulle sticka mig, som råkade vara samma som förra gången. ”Ja, det var det kanske”, sa han. ”Blodet kan ha koagulerat.”

OBS: ej koagulerat blod i glaset.

Annars är en rolig sak som hänt att jag fått en stavmixer av pappa i försenad fyrtioårspresent. Jag har lätt för att bli glad över små saker sa Kajsa på jobbet, och jag överdriver bara lite när jag säger att den stavmixern är det bästa som hänt mig. Det är så roligt! Nu har jag mest använt den till att göra smoothies, och en jordärtskockssoppa som blev delicious!, men smoothie-projektet pågår dagligen. Varje kväll förbereds detta i mixerglaset i kylskåpet.

Och det blir ju något man tänker på när man handlar sen. Idag köpte jag gurka och rödbetor på torget, och morötter. Wii, så spännande det blir! Och lyxigt.

Idag blir jag klar med mitt mastodont-romanprojekt (shit kom precis på att jag glömt dricka kaffe idag! Herregud, vänta). Den ska ut till responsläsare nu, så klar och klar? Klar i den här vändan. Det känns lite overkligt ändå, som det alltid känns när man blir klar med något. Men jag har gått igenom alla anteckningar; jag har gjort stora ändringar, jag har tagit bort darlings och sen infört dem igen, och sen tagit bort några av dem igen. Att läsa igenom alltihop en gång till, det tänker jag inte göra. Alldeles för många sidor! Nu får nån annan sätta kniven i den.

Ja, de här två bilderna är ju uppenbart inte från samma dag. Men hade kunnat vara! Klimatet känns ungefär lika föränderligt. De senaste dagarna har det varit mössa och vantar, eller åtminstone mössa. Och det känns rimligt; det är ju ändå oktober. Men åtminstone här i söder har vi varit bortskämda med temperaturer över femton tills för inte så länge sen.

Jag är lite kär. Men det tänker jag inte skriva så mycket om. Det är som det är. Men ibland är det fint! Den som lever får väl se, typ.

Och det blir releasefest för ”Vänligen bygg inga berg”! Nu när man kan göra sånt igen. Den 4 november på Grand, det finns mer info här och anmäl dig gärna, så att vi har lite koll på hur många som kommer. Det blir läsningar förstås, intervju, och man kommer självklart att kunna köpa boken till ett bra pris. De första 25 som kommer får även ett gratis glas bubbel. Det känns extra kul att det är just Grand det sker på. Jag har läst några av dikterna där innan, på öppen scen, och som gästpoet läste jag en gång en långdikt av det som i boken nu är mer utspritt och nerkortat, om min kollega som dog. Och så är det ju en lokal och en scen som man är van vid, sedan alla poetry slams med Ord på scen. Skulle gått på ett nu i veckan, för första gången på länge, men det blev inställt, tråkigt nog. Jaja, det kommer fler chanser.

Det är roligt att allt kommer igång nu igen! Pandemin är väl inte över, men man räknar med att det kommer att bli betydligt mindre allvarliga utbrott nu när så många är vaccinerade. Det känns nästan overkligt att vi varit med om detta. Fast man ska kanske inte ropa hej. Jag fick aldrig coronan, jag klarade mig undan den. Och ja, jag vet, man kan fortfarande få fast att man är vaccinerad. Men det känns inte lika läskigt längre. De där tankarna om straffet, jordens undergång, att man kanske skulle sluta ensam i sin lägenhet med bäftande andetag och hög feber, känns långt borta nu.

Och jag får ha min stora fyrtioårsfest!

Jag borde väl fixa med grejer inför den, men det är inte jättemycket att fixa. (Jag betalar för det mesta. Det blir en dyr fest, men jag kände att jag ville lägga pengar på det.) Men ja, folk behöver anmäla om de kommer eller inte nu, så att jag kan fundera ut bordsplaceringen. Och så är det det där med musik. Och tårta. Mm. Det blir bra, det här, förhoppningsvis.

Så, när jag skickat iväg romanen, ska jag genast gå vidare med ett annat projekt då? Brukar jag inte ha mer pauser? Jag brukar ha mer att göra, det är nog främst det, för det var länge sen jag hade något responsjobb nu. Ja, så har du skrivit en roman eller liknande som du vill ha nya ögon på är jag tillgänglig, läs mer här.

Men jag vet vilket projekt jag ska kika på. Mitt lustprojekt, som jag började på i syfte att få tillbaka skrivlusten igen under utmattningen. Det ska fortsatt vara en lekstuga, men eftersom jag tog upp och kikade på det igen förra året under hösten, tänker jag att det kan få bli en tradition nu. Det blir nog varken det eller mitt mastodont-roman-projekt som ni läsare får ta del av härnäst från mig. För så är ju författarlivet. Man har massor av olika trådar och projekt, och vissa saker blir det något av, andra inte. Eller? Det är så det ser ut för mig i alla fall, och det har jag accepterat nu och tycker är rätt skönt. Att allt man skriver inte måste bli publicerat för att räknas. Men att jag har tillräckligt mycket idéer och halvfärdiga grejer för att känna ett inre lugn.

Känslan är att det rullar på. Det finns struligheter i det här livet också, men det allra mest är väl ändå bra? Jag längtar efter att komma igång och träna igen. Men vågar inte köpa träningskort på gym förrän jag har bättre överblick över min ekonomi. Haha, bättre alltför försiktig än pank, liksom. Och det känns som att jag kommer att ha det först efter festen. Det är ju så med författande, att även om min bok säljer väldigt bra nu så får jag ta del av det först i vår, när royaltyn betalas ut. Det är lite olika hur förlagen gör där, men klumpsumma en eller två gånger om året är rätt vanligt förekommande.

Men nu kom jag visserligen på att jag har en krönika att skriva, till en tidning som kontaktade mig för ett tag sen! Det kan vara så att det behöver gå före lustprojektet. Men allra först är det kanske dags för lunch? En promenad? Läsa inledningen till den där romanen och känna efter lite, vela lite, innan jag skickar vidare den till de som sagt att de vill läsa?

Påminna dem om att de har sagt att de vill läsa och fråga om det fortfarande gäller?

Ja, det låter bra.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.