När började du skriva? frågar folk ibland. När jag lärt mig det, kan jag svara då, typ på lekis. Det låter ju väldigt kaxigt, men faktum är att det inte är en lögn. Förra helgen var jag hemma hos pappa, och han och syrran hade hittat en låda gamla grejer som tillhörde mig. Låttexter som jag, Ninni och Emma skrev i de yngre tonåren. Anteckningsböcker jag haft i skolan. Och, inte minst, de böcker jag skrev och ritade när jag gick i Västra Karup.
Kolla! Tidig redigering. En senare Lina har skrivit om det en tidigare Lina formulerade.
Det går åt mycket papper av att göra böcker. Mamma, som var med i Miljöpartiet, hade hur mycket som helst av den varan… Återvinning!
”En dag fick alla ponnyhästarna varsin jordplät. Öm en vecka ska jag se vem som har den finaste trädgården, log Majesty Seashell.”
Var mycket inne på My little pony.
Mitt i allt: en pysselbok! ”Vilka är likadana. dra strek.”
Jag och Becky skrev böcker. Ofta lekte vi handlingen i skolan. Vi hängde vid gympahallen, vill jag minnas. Här är mina alster. Mycket fokus på hästar och tjejkompisar. Killar? Under lång tid obefintliga.
Mest ambitiöst, och roligast att läsa, är den serie på tre böcker som handlar om Liselotte Olsson. Hon har en svart häst som heter Piccadoll (ja, jag var ett stort fan av underliga stavningar på namn), som hon ofta rider upp i Klippiga bergen med. I Klippiga bergen lurar rövare… Upplagt för diverse rafflande äventyr!
”’Du har gjort oss många fula spratt, Liselotte! Nu är det vår tur! Rövarna.’
-”Det kunde jag gissat! fnyste jag. Det var rövarna som gjorde det.” Jag ryckte ut dolken och rev pappret i tusen bitar. Därefter gick jag ut och slängde dolken i Svansjön.
-”Du kan åka till Lunterby igen, sa jag. Detta fixar Liselotte Olsson!”
”Äntligen är hon tillbaka! Den fantastiska Liselotte Olsson med sin kolsvarta häst Piccadoll! Denna boken bygger på ännu ett härligt äventyr i bergen! Den här gången handlar det om en filmroll…… Boken är skriven av: Lina Arvidsson.”
Ett omslag jag minns att jag var sjukt nöjd med. Alla dessa karaktärer! Jag ritade till fler efterhand som de dök upp. Då, liksom nu, var jag inte riktigt klar över hur handlingen skulle vara när jag började skriva. Nu har böckerna börjat bli så långa att mamma får sy ihop dem, istället för jag häftade. 1991. Då var jag tio.
Detta minns jag! Att jag hade ritat en bild jag var sjukt nöjd med. Och sen kom jag på att hennes hår var utsläppt, när jag tidigare skrivit att hon satt upp det. Ah! Klaff-fel, som man säger på filmspråk! Lösning: att skriva in ”Jag slängde snodden på golvet.” Smart.
Mening jag var väldigt nöjd med, en av mina första cliffhangers: ”-”Chokad!” skrek jag, innan jag medvetslös föll till marken.” (Ja, hästen hette Chokad. Inte Choklad. Lite speciell vill man ju ändå vara.)
Jag gjorde även tidningar. Hästtidningar med intervjuer, serier, brevvänsannonser. Kommer ni ihåg brevvännerna? De finns väl inte idag.
”Se hit, alla fjordingdiggare!”
”Hejsan, alla hästhatare!”
”Hej! Är det någon som vill bli min låtsas-tvilling?”
Här tror jag vi kommit upp i mellanstadiet. Jag har blivit lite häftigare, åtminstone i mina böcker. Det handlar om tjejer som ingår i häftiga gäng. Sminkar sig, klär sig utmanande, röker. Jag hade upptäckt ”Beverly hills 90210” på teve.
”-”Jag säger att skolan är ett jävla skitställe och du gör det ännu värre! Och så ska jag ge dig ett litet råd: dra dit pepparn växer!” Miss Heart öppnade munnen för att protestera men Micha avbröt henne meddetsamma. -”Säg inte att du inte hittar dit, för jag beskriver gärna vägen i minsta detalj, om det så behövs!”
Namnen hade blivit mer amerikanskklingande. Killar fanns. Om än mest som bikaraktärer som de coola tjejerna skulle ha sex med. Det var inga långa beskrivningar av hur de såg ut eller var. Mer fokus på vad tjejerna hade på sig. Vad de tänkte och kände.
Just det! Klottra på väggar höll man också på med som ”skolans värsting”.
Jag själv var väldigt långt ifrån en värsting, och har egentligen under hela min uppväxt varit förhållandevis tyst och introvert. Det är tydligt att jag använde skrivandet för att få blomma ut. Och senare teaterscenen. Tecknande, målande. Men alltid skrivandet, det fanns kvar vid sidan av.
Anteckningsblock från gymnasiet (ja, nu har vi kommit upp i ålder!). Jag fortsatte göra kollage även på senare utbildningar, minns jag. Ibland gör jag det fortfarande, för avslappning. Det är skönt nu när skrivandet blivit mer förknippat med krav och prestation.
Teckning jag gjort av Fantomen på Operan.
Försöker skriva deckare av nåt slag…
”-Självmord. Ganska så definitivt självmord.
Hans Erik Svensson betraktade lite bistert läkaren bredvid sig, när de båda steg ut ur rummet. Nej, visst fanns det inga som helst tvivel om att det måste vara självmord. Men ännu ett. Han suckade. Det verkade som att han tagit itu med alldeles för många under denna korta tid.
– En man i trettioårsåldern, trött på livet, fortsätter läkaren obekymrat, dessutom har det tydligen gått utför med företaget de senaste tre åren. Kanske inte så märkvärdigt egentligen. Om man tänker efter.”
Kul detalj: här myntade jag begreppet som senare kom att hamna i ”Det borde finnas regler”. ”Hennes namn är egentligen Maria. Men det är ingen som kallar henne för det.” Här var dock smeknamnet mystiska ”Pe”. Jag tror jag gillar Mia bättre… Hittade även en bästa kompis vid namn Miriam i en annan text. Fast med i istället för j. Jag minns inte att jag kände någon som hette detta i verkligheten. Av nån anledning verkar det alltså ändå ha varit ett namn som hängt med.
Min bild av män? Rätt underhållande, hur som helst. ”Han vet ingenting. Ännu en av alla dessa manliga idioter. ’Bimbos’, som bara går omkring och finns.”
Jag hittar formuleringar och ämnen som jag senare kommer att beröra mer djupgående, och framför allt hitta en bättre form för än de har här. Är det inte spännande? Att det finns saker som inte förändras.
Och saker som förändras, förstås. Jag skulle idag inte skriva meningen ”Han klämde det ur sig, som man trycker ut innehållet ur en schampooflaska.” Om inte schampooflaska hade någon sorts bärande symbolik för handlingen…
Vet ni? Jag har glömt skriva det här, på bloggen, men manuset är ivägskickat. Det är klart! Just nu, as we speak, ligger det i mailen hos två stora förlag och väntar på deras bedömningar. Det ska bli spännande att se vad de säger. När de säger något. Om de säger något. Har jag förtur för att jag blivit publicerad tidigare? Eller kommer även jag att få ett standard-nej efter tre månader?
Något säger de väl i alla fall!
Och säger de nej kommer jag inte att deppa ihop, lovar. Det finns fler förlag därute. Och fler manus att färdigställa. Fast just nu har jag semester. Det känns konstigt, att bara vara ledig. Jag läser och ser på teveserier och sover länge om mornarna. Har varit hos naprapat och knakat rygg och nacke och axlar. Försöker ta hand om mig. Och inte låta skrivandet vara det enda jag har här i livet.
Facebook-sida